Länkstig

Navigeringsmeny

Luita, tietotekniikkaa ja rikostutkintaa -Otso Manninen uratarina -sv

Benknotor, informationsteknik och brottsutredning

Äldre kriminalkonstapel Otso Manninen
Centralkriminalpolisen, utredningsavdelningen

Otaliga gånger har jag svarat på frågan: ”Hur i hela världen kommer det sig att arkeologen blev polis”. Min väg från akademisk snuttjobbare till kriminalkonstapel började när jag i samband med ett universitetsprojekt besökte Centralkriminalpolisens kriminaltekniska laboratorium och där träffade en benforskare som också var arkeolog till sin utbildning. Då insåg jag för första gången att även i Finland finns experter inom många olika vetenskapsgrenar som är anställda av polisen.

Småningom mognade tanken att specialisera mig på forensisk, det vill säga kriminalteknisk arkeologi. Jag sökte mig till England för att avlägga en magisterexamen i ämnet vid universitetet i Bournemouth. Väl hemkommen därifrån arbetade jag en tid med informationsteknik baserat på mina tidigare studier, men snart vaknade lusten att få användning för allt jag lärt mig i England.

I Finland är det främst polisen som gör brottsplatsundersökningar. För att förverkliga min dröm behövde jag i praktiken alltså söka in till Polisyrkeshögskolan. Min största utmaning inför antagningsprovet var det faktum att jag, på polisslang uttryckt, är smal som ett pulkasnöre till min kroppsbyggnad: jag inledde till exempel bänkträningen med en tom stång. Jag både tränade och präntade flitigt inför antagningsprovet, och belönades med en plats vid Polisyrkeshögskolan.

Redan under grundutbildningen fick jag möjlighet att förverkliga min dröm eftersom jag gjorde en del av min praktik på Centralkriminalpolisen. Fram till dess hade nog karriärens ”tuffaste” brottsbenämning som jag utrett varit misshandel eller stöld. Plötsligt satt jag på olika möten och pratade om terrorism, organiserad brottslighet och mord. Anteckningsblocket och böteshandboken som byttes nu ut mot avlyssning, övervakning och cyberspaning.

När jag inledde min polisutbildning var jag redan över trettio, och ett levande exempel på att det kan ta tid att hitta sin rätta plats. Nu arbetar jag som äldre kriminalkonstapel på utredningsavdelningen vid Centralkriminalpolisen. Jag känner mig inte längre som en arkeolog. Nu är jag en brottsutredare som råkar ha en viss kännedom om arkeologi. Polisyrket har traditionellt setts som ett kall. Men vissa av oss hittar sitt kall rätt sent i livet.