Precis som alla myndigheter möter även polisen regnbågsunga i sitt arbete.
Regnbågsunga är en term som blivit vanligare under de senaste åren. Med termen avses unga som hör till sexuella minoriteter eller könsminoriteter. De kan till exempel vara homosexuella, lesbiska, bisexuella, transpersoner, ickebinära eller interkönade personer.
Regnbågsunga kan komma i kontakt med polisen av många orsaker precis som alla andra unga. Undersökningar visar att de har upplevt mer våld både i skolan och hemma än andra unga i samma ålder. Möten med regnbågsunga är förknippade med frågor som även polisen bör vara medveten om.
Linnea West vid polisinrättningen i Österbotten lyfter tillsammans med den sakkunniga i ungdomspolitisk påverkan vid Seta särskilt fram tre saker som bör uppmärksammas gällande regnbågsunga. Polisen vill att brottslighet riktad mot regnbågsunga och andra regnbågsmänniskor avslöjas och att möten mellan poliser och regnbågsunga löper smidigt.
Förutsättningen för att mötet mellan den unga och myndigheten ska vara positivt är en förmåga att möta den unga som individ och inte bara som representant för en grupp. Det är också viktigt att vara medveten om frågor och sårbarhetsfaktorer som särskilt gäller sexuella minoriteter och könsminoriteter.
Förmoda inte
Ett av de viktigaste stegen mot bättre möten med regnbågsunga är att undvika onödiga antaganden. Sexuella minoriteter och könsminoriteter är ständigt föremål för olika slags antaganden. Antagandena är mer skadliga än man tror även om de görs utan diskrimineringsavsikt och av ren tanklöshet.
I samband med förundersökningar är kommunikationen mellan förhörsledaren och den som ska höras mycket viktig. Om den som ska höras inte vill eller inte kan ge polisen detaljer om fallet som undersöks är informationen som främjar förundersökningen mycket begränsad. Det är viktigt att undvika antaganden och att inte stämpla människor. I stället ska den unga ges tillfälle att berätta om sin upplevelse och dithörande angelägenheter med egna ord.
Man ska till exempel inte anta eller försöka gissa den ungas eller andra parters kön till exempel utifrån namnet eller utseendet. Den sexuella läggningen ska inte heller förmodas eller definieras utifrån det sexuella beteendet eller någon annan information som förhörsledaren känner till. För att kunna samtala förtroligt är det viktigt att använda samma namn som den unga själv använder om sig och att även i övrigt respektera hur den unga definierar sig själv.
Brottets motiv är väsentligt i synnerhet när hatbrott undersöks. Om förhörsledaren under ett samtal skulle förmoda den sexuella läggningen hos den som ska höras skulle denne först tvingas korrigera antagandena innan den aktuella frågan kan börja diskuteras. Det är ofta tungt och pinsamt att korrigera antaganden och därför kan det bli ogjort. I så fall kan det hända att polisen inte får reda på hur det verkligen ligger till i situationen. Utbildning som gäller sexuella minoriteter och könsminoriteter förbättrar polisens handlande i förhörssituationer.
Vågar den unga vända sig till polisen?
En annan väsentlig fråga gäller hur aktivt regnbågsmänniskorna gör polisanmälningar. I EU:s byrå för grundläggande rättigheter FRA:s lhbti-enkät blev regnbågsmänniskorna tillfrågade varför de inte har polisanmält hatmotiverat fysiskt eller sexuellt våld som de upplevt (last incident of hate-motivated physical or sexual attack). Merparten av dem som råkat ut för sådant våld hade inte berättat om fallen för någon och endast 16 procent hade gjort en polisanmälan.
14 procent av de tillfrågade som är bosatta i Finland och hör till åldersgruppen 18–24 år meddelade att de hade låtit bli att göra en anmälan därför att de inte litar på polisen. 17 procent var rädda för att polisen skulle ha en negativ attityd till homosexuella eller transpersoner. De vanligaste orsakerna till att inte göra en anmälan var ändå antagandet att polisen inte gör eller kan göra någonting åt saken, att fallet inte ansågs vara tillräckligt allvarligt och att fallet var förknippat med skam som gjorde att personerna inte ville berätta om det för andra.
I Finland är förtroendet för polisen relativt starkt även vid jämförelse med andra europeiska länder, men det kan alltid bli ännu bättre. Trots det allmänt starka förtroendet upplever minoriteterna en rädsla för att bli diskriminerade.
De positiva upplevelserna av möten med myndigheterna kan stärkas och rädslan för diskriminering kan lindras till exempel genom att minoriteterna beaktas på blanketter, i kommunikationen och i andra delområden av verksamheten. Utbildning ökar polisens medvetenhet om minoriteter. När de positiva mötena blir vanligare stärks både kvaliteten på brottsutredningen och det ömsesidiga förtroendet.
När den ungas familj är med
En tredje sak som är viktig att beakta är faktorer som gäller barnets eller den ungas familj. När en minderårig är part i en förundersökning är även föräldrarna vanligen alltid med på ett eller annat sätt. Då kan det uppstå situationer där föräldern i samband med förundersökningen första gången får höra till exempel om barnets sexuella identitet.
I dessa situationer är det mycket som bör beaktas. Om det i samband med en brottsutredning är nödvändigt att informera familjen om faktorer som gäller den ungas identitet, ska den unga ges tillfälle att förbereda sig på detta. Den unga måste kunna påverka hur föräldrarna underrättas om situationen. Att bli ”tvingad ut ur garderoben” kan vara en mycket traumatisk upplevelse för den unga och för att undvika detta är det viktigt att lyssna på den unga och vara sensitiv.
För föräldrarna kan det vara överraskande eller till och med motbjudande att få reda på barnets identitet. Det är viktigt att beakta detta och samtidigt överväga om familjen borde hänvisas till stödtjänster eller om en intressebevakare borde sökas för barnet. I en förundersökning ska en intressebevakare alltid utses om en förälder inte kan bevaka barnets intresse opartiskt. Om en förälder inte godkänner barnets sexuella läggning eller könsidentitet kan det vara svårt för föräldern att handla med barnets bästa i åtanke i alla frågor som hör till straffprocessen.
Om barnets identitet vållar förvirring i familjen kan familjen vända sig till exempel till Perhesuhdekeskus eller kompetenscentrumet för könsmångfald för att få stöd. I akuta krissituationer är den lokala socialjouren alltid rätt adress.
Å andra sidan kan det uppstå situationer som gör det otryggt för den unga att bo kvar hemma på grund av ett hot om psykiskt och/eller fysiskt våld. Då är det viktigt att säkerställa att den unga vet var hjälp kan fås, till exempel lokala skyddshem eller skyddshem för unga. Om den unga behöver stöd med funderingarna kring den egna identiteten kan tjänsten Sinuiksi vara till hjälp.
Länkar till information och stöd för unga och familjer
Polisens jämställdhets- och likabehandlingsplan har reviderats. Polisen utvecklar också hela tiden kompetensen gällande likabehandling i praktiken.
Linnea West
Äldre kriminalkonstapel, polisinrättningen i Österbotten
Heta Hölttä
Sakkunnig i ungdomspolitisk påverkan, Seta ry
