Länkstig

Bloggar

Bloggar

En krokig väg till jobbet

Mia Poutanen Publiceringsdatum 24.9.2021 14.35 Blogg

Jag började mitt arbete som nordisk polis- och tullsambandsperson (PTN) stationerad i Kina i början av juli. Jag ska berätta mer om mitt arbete senare, men i den här första bloggen tänker jag berätta om hur min resa till min nya arbetsplats i Peking gick. Den här bloggen får bli en beskrivning av de väldigt olika situationer som en finländsk polis kan möta under sin tjänstekarriär. 

Från Finland till Kina

Jag kan börja med att berätta att min resa hemifrån till min nya arbetsplats i början av juli tog längre tid än någon resa under min nästan 30-åriga karriär. Resan var 7 400 kilometer lång och tog 21 dagar. 

Mitt egentliga nya arbetsuppdrag och kontor ligger på Finlands ambassad i Kinas huvudstad Peking. Under den första veckan i juli fick jag i Finland en introduktion i mina uppgifter under förtjänstfull ledning av min företrädare. Flyget till min stationeringsplats skulle avgå ungefär en vecka efter att jag inlett mitt arbete. Det var en flyttresa eftersom mitt uppdrag i Peking omfattar två år. Därför packade jag lite mer saker än normalt med mig. Tre resväskor med främst kläder och nödvändiga artiklar. Jag hade planerat att köpa möbler till min blivande bostad från lokala Ikea. 

Att resa är inget nytt för mig och inte heller för många av er. Så det är alltså inget konstigt med det här. Väskorna in i planets lastutrymme på Helsingfors-Vanda och med ett direkt dagligt flyg Helsingfors-Peking till Kina på cirka åtta timmar. Ett par filmer och en kort nattsömn under flyget. Från flygplatsen i Peking cirka 40 minuters bilresa till inkvarteringen och på måndag, efter att ha vilat ut under helgen, med friska tag till den nya arbetsplatsen för att presentera mig för mina nya kollegor. Färdig att ta mig an väldigt intressanta arbetsuppgifter.  

Den här gången gick det inte riktigt så enkelt. Covid-19-pandemin, eller mer välbekant coronan, orsakade några extra omvägar på min resa. 

Det gick inga direktflyg till Peking, så jag flög till Shanghai, cirka 1200 kilometer från Peking. Dit gick det inte heller fler än ett direktflyg i veckan. Av den orsaken valdes flygdatumet utifrån när planet flög och när det fanns utrymme på det, och inte alls utgående från vad som skulle ha varit fiffigt och ändamålsenligt.

Ensam på Mars

De coronaskyddsåtgärder som införts av flygbolaget och av myndigheterna i destinationslandet och som var en förutsättning för att komma in i landet, inleddes i god tid redan i Finland. Coronavaccinationerna och övriga vaccinationer skulle vara i ordning, coronatestproverna negativa och bestämda elektroniska hälsoredogörelser ifyllda och godkända i god innan flyget skulle avgå. När vi gick ombord på planet, under flygningen och även på flygplatsen i destinationslandet , mättes temperaturen. Masker har naturligtvis varit standardutrustning på flygningar under coronaepidemin – det samma gällde nu.  När vi anlände till flygplatsen i Shanghai togs ett nytt coronatest både från svalget och näsan. 

I Shanghai väntade mig en två veckor lång isoleringskarantän på ett särskilt karantänhotell, som jag inte kunde välja själv och vars rum jag inte fick lämna under två veckor. Från flygplatsen transporterades vi direkt till karantänboendet.  

Den enda person jag träffade under den två veckor långa karantänen var en person som tillhörde hälsovårdspersonalen i Shanghai och som var klädd i ändamålsenliga coronaskyddskläder. Hen dök upp två gånger om dagen i dörröppningen till mitt rum och mätte min temperatur från pannan. Mötet varade ungefär en halv sekund per gång.

Mat som någon annan valt på förhand levererades tre gånger om dagen bakom dörren. Under karantänen kunde jag inte ens drömma om en normal hotellfrukost, för att inte tala om restaurangluncher eller middagar eller ens självtillredda luncher. Å andra sidan behövde jag inte själv laga mat på två veckor. Lyckligtvis hade jag fått förhandsinformation om karantänförhållandena och packat med mig eget nescafe och en muminmugg, eftersom inte ens kaffe ingick i karantänmåltiderna. Den enda apparaten i rummet som kunde användas för matlagning var en vattenkokare.  

På sätt och vis lyckades jag under de två veckorna identifiera mig med dömda fångar i finska fängelser – dock med den skillnaden att fångarna får gå utomhus minst en gång om dagen – men det fick inte jag.  

De första 14 dagarna av min arbetsresa i den fantastiska staden med 26 miljoner invånare tillbringade jag alltså i isolering.

Tiden i isolering förlöpte förvånansvärt bra. Internetanslutningarna fungerade ganska bra och jag hade laddat ned mycket att läsa och filmer på surfplattan ifall att anslutningarna inte fungerar.

Som reselektyr hade jag bland annat Andy Weirs bok Ensam på Mars. Det var lätt att identifiera sig med bokens huvudperson när jag bekantade mig med mitt nya bosättningsland genom att följa med stadsborna från fönstret i mitt rum. 

Vyerna från isoleringen var det definitivt inget fel på. Från mitt fönster på den 18:e våningen blickade jag från morgon till kväll ut över den åtta kilometer långa bron Yangpu över floden Huangpu, som alltid såg olika ut beroende på vilken tid av dygnet det var och hur vädret såg ut. 

Närmare vardagen

Under dagarna skötte jag redan en del arbetsuppgifter.  Polisens nätförbindelser fungerar överallt i världen, det har jag kunnat konstatera redan tidigare under min arbetskarriär. På kvällarna och helgerna "joggade" jag i mitt rum och lyfte vikter (lådor med vattenflaskor) och gymnastiserade som tidsfördriv. På den bästa dagen tog jag 12 000 steg i det 17 kvadratmeter stora rummet. 

Innan jag fick förflytta mig till landets huvudstad och min egentliga arbetsplats måste jag ännu vara en tredje vecka i övervakad karantän i Shanghai. Den här gången bodde jag på ett annat, helt vanligt hotell. Under den tredje karantänveckan fick jag röra på mig lite friare, även om exempelvis kroppstemperaturen kontrollerades dagligen. Shanghai är en helt underbar stad, så det var inte alls tråkigt att promenera runt i stan på kvällarna efter att ha suttit inomhus i två veckor. 

Men inte heller den veckan gick riktigt såsom jag hade planerat. Staden drabbades av en tyfon genast i början av veckan, och därför tvingades jag igen att stanna inomhus i ett par dagar. Lyckligtvis var hotellets restaurang öppen och jag kunde gå dit för att äta.  I mitten av veckan hade tyfonen lugnat sig till en tropisk storm, och trots regn och vind vågade jag ta mig ut och promenera lite.  

Tre veckor efter att jag anlänt till landet fick jag äntligen flytta till min stationeringsort i Peking. Flyget från Shanghai tog ungefär en och en halv timme, resan från flygplatsen till boendet 40 minuter och sedan kunde mitt nästan normala kinesiska liv och den nya fasen i min arbetskarriär börja. 

Jag vet inte om statens arbetarskyddspersonal har kommit att tänka på att tjänstemännen kan hamna i karantänförhållanden när de utför sina arbetsuppgifter. Jag har åtminstone inte under min poliskarriär blivit beordrad för två veckor till ett slutet utrymme. Det har heller aldrig tagit tre veckor att resa till arbetsplatsen. Uppenbarligen får man uppleva allt möjligt under sin karriär som polis. 

Mia Poutanen

Under de följande två åren kommer skribenten att arbeta som nordisk polis- och tullsambandsperson (PTN) vid Finlands ambassad i Peking, Kina. I Finland har skribenten senast arbetat som polisöverinspektör på Polisstyrelsen som chef för övervaknings- och larmfunktioner samt som polisinspektör med sakkunniguppgifter i migrationsärenden. 

Tidigare har Poutanen arbetat som polis bland annat vid Centralkriminalpolisen och Polisyrkeshögskolan. Dessutom har Poutanen arbetat vid inrikesministeriets polisavdelning, Tullstyrelsen, med internationella uppgifter vid FN:s fredsbevarande styrkor och med Europeiska kommissionens Schengen-evalueringsuppgifter.

Centralkriminalpolisen Mia Poutanen Polisstyrelsen sv