Mängden brott som framgår av statistiken, dvs. s.k. synlig brottslighet kan påverkas exempelvis av övervakningsmängden. Det faktum att till exempel mängden av brott av en viss typ förändras inom ett område är således inte nödvändigtvis en följd av motsvarande förändring i de faktorer som förklarar den typen av brottslighet.
Endast en liten och varierande andel av brotten (med undantag av brott mot liv) kommer till polisens kännedom. Det kan finnas många orsaker till att ett brott inte kommer till polisens kännedom, såsom kontrollernas effektivitet och benägenheten hos offren och personer i allmänhet att anmäla ett brott till polisen. För denna benägenhet att anmäla har använts benämningen toleransgräns. Gränsen varierar både efter typ av brott och tidsmässigt. Idag påverkas anmälningsbenägenheten – och snarare då så att den ökar istället för att minska – av bland annat nyhetsrapporteringen om brott och den uppmärksamhet som enskilda fall får, sociala medier, ökad egocentricitet och ökad inriktning på straffrättslighet i samhället. Människor informerar polisen allt lättare om olika händelser som brott när de upplever att personliga skyddsintressen har kränkts. Det kan också vara så att ett brott inte upptäcks alls. Detta kan till exempel vara fallet vid datanätbrott eller trafikbrott av oaktsamhet, där inte ens gärningsmannen nödvändigtvis märker att ett brott äger rum.
Om myndigheten av någon anledning inte registrerar ett ärende som anmälts förblir det dold brottslighet. Ett brott kan ibland föras in i registret utan att gärningsmannen registreras, om polisen inte lyckas få reda på gärningsmannen. Det anmälda brottet är ett "synligt brott", men gärningsmannen är en "dold brottsling". Andelen dold brottslighet som inte tas med i statistiken kan vara betydande i så kallad massbrottslighet, såsom vanliga vålds- och egendomsbrott. Urbaniseringen, ändrad tolerans hos människor och myndigheternas resurser påverkar andelen anmälda brott av den faktiska brottsligheten. Till exempel förändringar i trafikövervakningen har en stark inverkan på antalet statistikförda trafikbrott. Å andra sidan har polisens vardagliga registreringsförfaranden visat sig vara oenhetliga i internationella studier. Det kan till exempel förekomma regionala skillnader både inom och mellan polisinrättningarnas områden.
Uppgifter om brottslighet som kommit med i polisens statistik är erkänt känsliga för mätfel av olika slag, även betydande sådana. Trots detta används data om brott som kommit till polisens kännedom eller registrerats av polisen i stor utsträckning i olika statistiska modelleringar i studier vars syfte är att utreda orsakerna till brottslighet och dess konsekvenser. Resultaten kan dock vara felaktiga på olika sätt.
Inom kriminologi skiljer sig karaktären hos forskningsmaterialet från många andra vetenskapsområden. Kriminologin var under en lång period på 1800-talet bunden till statistiken, det vill säga brottsfall som upptäckts. Kriminologerna var dock medvetna om denna utmanande kontrollbarriär för mätning av brottslighet.
Komplexa mekanismer i mätfel
Mekanismerna hos mätfel som påverkar brottslighet som kommit till polisens kännedom är komplexa. De är i varje fall systematiska (alltför små mängder). De kan också vara så kallade multiplikativa, dvs. felen upprepas (felen ökar i proportion när brottslighetsnivån ökar), men underlåtenhet att anmäla brott kan också bero på andra regionala faktorer, såsom ekonomisk ojämlikhet. Ett stort antal studier visar att det hänför sig många bakgrundsfaktorer till offren som påverkar deras vilja att polisanmäla händelser, orättvisor och brott som de har upplevt, och att sådana kopplingar inte bara gäller på individuell nivå utan också på regional nivå.
Forskningsinformation som erhålls om den verkliga totala mängden brottslighet, dvs. den så kallade faktiska brottsligheten baserar sig i allmänhet på metoder för forskning av den totala brottsligheten. Inom forskning av den totala brottsligheten mäts brottsligt beteende direkt, till exempel med hjälp av enkätmetoden, utan filtrering, som skapas av kontrollsystemet. I Finland är bland annat ungdomsbrottslighetsenkäter och den nationella brottsofferundersökningen av Institutet för kriminologi och rättspolitik vid Helsingfors universitet exempel på forskning av den totala brottsligheten.
Kontrollbarriären bröts för nästan hundra år sedan, när kriminologer började använda enkätmetoden för brottsforskning. När människor till exempel frågas anonymt om de har begått brott eller blivit offer för ett brott under en bestämd tidsperiod svarar många (särskilt ungdomar och barn) sanningsenligt.
Brottsofferstudier används i allmänhet som mer exakta indikatorer för brottslighet för komplettering av mätare över brottslighet som kommit till polisens kännedom, men de baserar sig ofta på relativt små urval i förhållande till befolkningen som helhet, dvs. resultaten är kanske inte särskilt representativa. Det är inte egentligen möjligt att dra några slutsatser utifrån resultaten på en regional nivå som är lägre än den nationella nivån.
Mätfel som upprepar sig är typiska i data som beskriver antal och olika varaktigheter, där observationerna lätt är "skeva åt höger", dvs observationerna är inte normalt fördelade utan merparten av observationerna lutar åt vänster och "svansen" av fördelningen sträcker sig smal till höger. Ett allmänt typexempel på detta är observationsfördelningar som gäller inkomstfördelningar.
Den kanske tydligaste och mest omfattande formen av mätfel i polisstatistiken är den systematiska underskattningen av brottsmängderna. Detta kan bero till exempel antingen på att offren och övriga personer inte alltid anmäler brott till polisen eller på att ett brott inte identifieras som inträffat. En orsak kan också vara att brottet inte har ett egentligt offer.
Brottsstatistiken kan försvåra utredningar avsevärt
Det har varit känt i årtionden, om inte århundraden, att den officiella brottsstatistiken inte ger en korrekt bild av den verkliga mängden brottslighet. Den dolda brottsligheten är betydande och det förekommer betydande oenhetligheter i förfarandena och processerna för registrering av brott. Studier som utgår från polisens brottsstatistik kan ge mycket oriktiga resultat.
Utmaningarna i samband med mätfel hänför sig inte bara till polisens statistik, utan också exempelvis till statistiska data inom epidemiologi, psykologi eller ekonomi. De olika metoderna för att rätta till eller korrigera mätfel som används inom dessa sektorer kan dock inte direkt tillämpas för att korrigera mätfel som förekommer i polisens brottsstatistik, eftersom de påverkas av många slags mätfelsmekanismer av vilka en del är mindre vanliga.
Artikeln bygger huvudsakligen på den internationella forskningsartikeln som kan läsas fritt Pina-Sánchez, Brunton-Smith, Buil-Gil &; Cernat (2023): Exploring the impact of measurement error in police recorded crime rates through sensitivity analysis. Den avancerande och växande statistikprogramvaran R innehåller så kallade paket, det vill säga utvidgningsdelar som kan användas för att utföra mångsidiga analyser. Jose Pina-Sánchez och hans kollegor har i England utvecklat ett paket som innehåller ett användarvänligt verktyg för sensitivitetsanalys som gör det möjligt att bedöma effekterna av mätfel på olika statistiska modeller som utgår från data om brottslighetsnivåer som baserar sig på polisens statistik.
Mika Sutela
informationsanalytiker
Polisstyrelsen
X: @SutelaMika
