De senaste dagarna har det i medierna rapporterats och diskuterats om konsekvenserna av Polisstyrelsens anvisningsbrev om givande av handräckning som baserar sig på mentalvårdslagen. Det har förekommit delvis felaktiga tolkningar och uppfattningar i nyhetsrapporteringen som Polisstyrelsen vill rätta till och förtydliga genom denna artikel.
Handräckning enligt 31 § i mentalvårdslagen
För det första kommer polisen även i fortsättningen att ge hälsovårdsmyndigheterna handräckning enligt 31 paragraf i mentalvårdslagen för att bistå i transporten, om en läkare i tjänsteförhållande vid en hälsovårdscentral eller ett sjukvårdsdistrikt anser att det när en person ska föras till hälsovårdscentralen, ett sjukhus eller någon annan sjukvårdsenhet behövs en ledsagare utöver en ledsagare med yrkesutbildning, på grund av att den som ska föras är våldsam eller av någon annan sådan orsak. En läkare har rätt att begära och få handräckning, om handräckning begärs för att bistå i transporten när det har skrivits en observationsremiss för personen eller när personen ska transporteras till en verksamhetsenhet för att en observationsremiss ska skrivas.
Polisstyrelsens anvisningsbrev ingriper naturligtvis inte i den ovannämnda, i lagen föreskrivna skyldigheten, men den styr och ger riktlinjer för polisinrättningarnas agerande när polisen ger handräckning. Enligt de uppgifter som Polisstyrelsen fått har det förekommit skillnader i polisinrättningarnas praxis gällande handräckning. Av den orsaken ansåg Polisstyrelsen det befogat att i enlighet med sin uppgift styra polisens handräckningsverksamhet genom att avfatta ett anvisningsbrev om handräckning som föreskrivs i mentalvårdslagen och om eventuellt tillämpande av polisens egna befogenheter i samband med handräckningsuppdrag. Ett av syftena med brevet är att säkerställa att polisens agerande utgår från lagen och att handlingsmodellerna är enhetliga vid alla polisinrättningar.
Anvisningsbrevet drar upp riktlinjer för innehållet i handräckning och vad för slags handräckningsåtgärder polisen kan vidta inom ramen för lagstiftningen vid handräckningsuppdrag i enlighet med mentalvårdslagen. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen definieras handräckningens innehållsmässiga befogenheter i lagstiftningen som gäller verksamheten vid den myndighet som begär handräckning, vilken i frågor som gäller den mentala hälsan är mentalvårdslagen.
I 31 § i mentalvårdslagen fastställs separat polisens behörighet gällande innehållet i handräckningen. Enligt 1 moment i bestämmelsen är det möjligt att begära handräckning av polisen för att bistå vid transporten, om det när en person ska föras till en sjukvårdsenhet behövs en ledsagare utöver en ledsagare med yrkesutbildning, på grund av att den som ska föras är våldsam eller av någon annan sådan orsak. Polisens handräckning och handräckningsåtgärder är begränsade till att endast gälla bistånd vid transporten och åtgärder i direkt anknytning till transporten. Det är inte möjligt att begära handräckning av polisen för andra ändamål, exempelvis för att hämta eller leta efter en person.
De åtgärder som eventuellt utförs i samband med ett handräckningsuppdrag påverkas av målpersonens rättsliga ställning, dvs. om en observationsremiss har skrivits för hen eller inte. Om en observationsremiss inte har skrivits har varken hälsovårdsmyndigheten eller polisen som ger handräckning befogenhet att ingripa i en persons frihet eller vidta annan åtgärd som begränsar personens frihet. Polisen kan till exempel inte
- gripa en person,
- hjälpa akutvården att ta sig in i personens bostad eller annan plats,
- genomföra själv en sökning för att hitta personen eller använda maktmedel mot personen för att bryta motståndet.
Ovanstående åtgärder ingår inte heller i övrigt i att bistå vid transport, eftersom polisen inte har mottagit personen för att transporteras och transportuppdraget av hälsovårdsmyndigheten inte ännu har inletts.
Mentalvårdslagen föreskriver inte separat om befogenheter för en hälsovårdsmyndighet med vilka en person utan en observationsremiss kan åläggas att komma med till en verksamhetsenhet inom hälsovården mot hens egen vilja. Avsaknaden av sådana befogenheter begränsar väsentligt den innehållsrelaterade befogenheten för polisens handräckning, som alltid är kopplad till befogenheterna för den som begär handräckning. Om hälsovårdsmyndigheten inte själv kan tvinga en person till vård är det inte heller möjligt för den polis som ger handräckning. Polisen som ger handräckning ska i sådana situationer sörja för att transporten genomförs på ett säkert sätt och att genom sin egen närvaro säkerställa att ändamålsenliga polistjänster finns tillgängliga under uppdraget, om till exempel personen som transporteras börja uppföra sig våldsamt mot akutvårdarna.
Riksdagens justitieombudsman konstaterade redan 2008 att bestämmelserna i mentalvårdslagen inte gör det möjligt att hämta en patient, om en observationsremiss inte har skrivits för patienten. Justitieombudsmannen konstaterade i sitt beslut att "hämtande av en patient till en vårdcentral oberoende av patientens vilja innebär ett allvarligt ingripande i hans eller hennes självbestämmanderätt och personliga frihet".
Om en observationsremiss har skrivits för en person har patientens handlingsfrihet begränsats genom ett beslut som fattats av en läkare i tjänsteförhållande. Eftersom personens handlingsfrihet har begränsats genom en observationsremiss, kan polisen ge handräckning redan när personen inte frivilligt går med på att följa med till en sjukvårdsenhet. Polisen kan till exempel ge handräckning för att förflytta en person till ambulans och förhindra att personen lämnar ambulansen.
Polisens skyldighet att ingripa
Enligt 30 § i mentalvårdslagen är polisen skyldig att underrätta en hälsovårdsenhet när polisen påträffar eller har fått vetskap om en person som sannolikt kan tas in för vård oberoende av sin vilja. I synnerligen brådskande fall är polisen skyldig att genast föra personen i fråga till en hälsovårdsenhet för undersökning. Anmälan är den främsta åtgärden.
Polisens skyldighet att ingripa gäller personer som polisen möter i samband med polisuppdrag. Polisen kan till exempel i samband med hemutryckningar få en grundad uppfattning om att en person kan vara i behov av mentalvårdstjänster. Skyldigheten att ingripa gäller även sådana personer som polisen får kännedom om i sin egen verksamhet.
I synnerligen brådskande situationer – det vill säga situationer där en person utan dröjsmål måste fås till en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården för en bedömning av behovet av vård på grund av exempelvis en allvarlig risk som hotar personens säkerhet eller hälsa – ska polisen själv föra personen till en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Skyldigheten gäller personer som polisen underrättas om till först och i vars fall det enligt polisens grundade uppfattning inte är möjligt att vänta på att en hälsovårdsmyndighet tar sig an uppgiften. Personerna är också sådana i vars verksamhet polisen kan ingripa inom ramen för sina grundläggande uppgifter.
Polisens skyldighet att ingripa gäller särskilt situationer där konkreta hot och faror som orsakas eller kan orsakas av personens agerande kräver att polisen ingriper i personens agerande. I polisens verksamhet är det alltid möjligt att med polisens befogenheter säkerställa att polisen kan ingripa i sådana människors agerande för vilka förutsättningarna för vård oberoende av hans eller hennes vilja sannolikt finns.
Definitionen i 30 § i mentalvårdslagen enligt vilken polisen är skyldig att genast föra personen i fråga till hälsovårdscentralen, omfattar dock inte befogenheter att gripa personen eller i övrigt begränsa dennes rättigheter och friheter. 30 § i mentalvårdslagen är en bestämmelse som definierar polisens uppgifter och därför fastställs polisens befogenheter i enlighet med föreskrifterna i andra kapitlet i polislagen.
Polisen har rätt att föra en person till en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården mot personens egen vilja, om personen kan gripas till exempel utifrån 2 kap. 2 § i polislagen för att skydda denne själv. Gripandet av en person förutsätter då att personens liv, fysiska integritet, säkerhet eller hälsa hotas av en fara, faran är överhängande och allvarlig, personen är oförmögen att ta vara på sig själv och faran inte annars kan avvärjas eller personen omhändertas på annat sätt.
Inom polisverksamheten kan en sådan situation till exempel vara att en person har försökt eller har för avsikt att försöka begå självmord, hotar att begå självmord eller på annat sätt beter sig självdestruktivt. I fråga om en person som har betett sig självdestruktivt är det motiverat att anta att hen sannolikt kan tas in för vård oberoende av sin vilja med stöd av 8 § 1 mom. 2 punkt i mentalvårdslagen. I det här fallet kan polisen gripa personen för den tid som behövs för att genast föra hen till en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården.
Gripandet av en person i dylika situationer kan även grunda sig på 2 kap. 10 § i polislagen, om personens agerande är sannolikt ägnat att orsaka hot eller fara för andra personer.
Polisen har mycket begränsade möjligheter att bedöma faktorer som rör en persons hälsotillstånd, och i synnerhet mentala hälsa, utan att anlita sakkunnighjälp av en hälsovårdsmyndighet och i synnerhet en läkare. Speciellt i sådana fall när läkaren inte har skrivit en observationsremiss, bör polisen vid handräckning som baserar sig på mentalvårdslagen kunna utnyttja, utan hinder av sekretess, information som erhålls av läkaren, akutvårdarna eller annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården om den persons hälsotillstånd, som är föremål för handräckningen.
Polisen kan använda de uppgifter som erhållits som stöd för sitt eget beslut när den utreder förutsättningarna för att utöva befogenheterna enligt polislagen. Beslutet ska grundas på en helhetsbedömning, som beaktar de uppgifter som erhållits på händelseplatsen och eventuella uppgifter från hälsovårdsmyndigheten om personens hälsotillstånd och mentala hälsa. Beslutet om att utöva polisens befogenheter ska fattas av den polisman som leder polisuppdraget.
Om polisen inte har befogenhet att gripa en person på grundval av polislagen, får polisen föra personen till hälsocentralen endast utifrån personens fria vilja och medgivande.
Avslutningsvis
Polisen kommer även i fortsättningen på begäran av en läkare i tjänsteförhållande att ge handräckning för de ändamål som enligt mentalvårdslagen har rätt att få handräckning. Med polisens handräckning kan man dock inte lösa sjukvårdsmyndighetens befogenhetsbrister eftersom polisens handräckning och polisens befogenheter grundar sej på lagen.
Enligt gällande lagstiftning kan dock polisens befogenheter säkerställa att polisen kan ingripa i sådana personers handlingar vars liv, säkerhet eller hälsa är i allvarlig och överhängande fara och för vilka förutsättningarna för vård oberoende av vilja sannolikt finns.
Enligt Polisstyrelsens uppfattning finns det behörighetsbrister i den nuvarande mentalvårdslagstiftningen både vad gäller den behöriga myndighetens verksamhet och innehållet i handräckningar, som borde med det snaraste åtgärdas. Därmed skulle det vara möjligt för alla personer i akut behov av hjälp att få effektiv tillgång till de sjukvårdstjänster de behöver.
Vesa Pihajoki
Polisöverinspektör
Polisstyrelsen
