Birkalands tingsrätt gav förra veckan en dom i en exceptionellt omfattande brottshelhet som var riktad mot barn. I gärningar som huvudsakligen fått sin början på sociala medier blev 120 offer utsatta bland annat för hot och utpressning i samband med att nakenbilder och sexuella handlingar krävdes av dem. För en del offer fortsatte gärningarna som grova sexualbrott i den fysiska världen.
Det är ingen nyhet att livet finns på nätet. Och där det finns människor, där finns det också brottslighet. I det ovannämnda fallet är det fråga om mycket allvarlig brottslighet som sätter djupa spår. Typiskt för denna typ av brottslighet är dock att största delen av offren tvingas lida av följderna av brottet utan hjälp och stöd, eftersom myndigheterna – eller vuxna överlag – i regel inte får reda på vad som hänt. Effektiva system för kryptering av kommunikationen garanterar att risken att bli fast är liten. Polisen har bevittnat hur en vuxen förövare får barnet att bli rädd för följderna om offret själv avslöjar vad som hänt.
EU-kommissionen har lämnat ett förslag till en förordning som gäller bekämpning av sexuellt våld mot barn. Om en tjänsteleverantör på sin plattform eller i sin applikation upptäcker en betydande mängd material som omfattar sexuellt utnyttjande av barn eller om dessa kanaler används för att locka barn till sexuella handlingar, borde det företag som förvaltar tjänsten enligt EU-kommissionens förslag vidta åtgärder så att denna typ av innehåll skulle kunna förhindras.
Det viktiga är att företag som tillhandahåller kommunikationstjänster på internet skulle vara skyldiga att bygga upp sina system så att företagen kan hitta sådant innehåll till exempel i kommunikationen där en brottsling lockar barn till sexuella handlingar eller delar material som omfattar sexuellt våld mot barn. Förordningen skulle alltså inte ge en myndighet åtkomst till kommunikationen, utan företagen som tillhandahåller tjänsterna skulle anmäla brottslig verksamhet till myndigheten.
Ingen massövervakning
Förordningsförslaget har väckt kraftiga reaktioner enligt vilka myndigheterna inte borde få komma åt krypterad kommunikation i någon situation. I Finland har lagstiftaren emellertid redan möjliggjort detta när polisen undersöker allvarliga brott och domstolen kan i enskilda fall ge tillstånd till telefonavlyssning. Det är konstigt om denna rätt inte skulle gälla alla kommunikationsmetoder.
Förordningens verkan har kritiserats med argumenten att brottslingarna skulle börja använda tjänster som förvaltas i länder som inte omfattas av bestämmelserna och som myndigheterna inte kommer åt. Barn och unga använder dock fortfarande de tjänster de prioriterar, vilket innebär att det inte skulle gå att locka dem till sexuella gärningar.
Förfarandet som föreslås i förordningen har också kritiserats för att vara massövervakning. Det är emellertid inte fråga om det, eftersom alla företag inte skulle vara skyldiga att följa all kommunikation och i vissa fall skulle domstolen besluta om åtgärderna. Myndigheterna skulle alltså inte kunna få information om kommunikationen. En del av företagen som producerar e-posttjänster kan redan nu använda din kommunikation för profilering så att du får riktad reklam. Med stöd av förordningen skulle tjänsteleverantören däremot i samma datamassa hitta brottslingarnas meddelanden som lockar barn till sexuella handlingar eller förmedlar material som gäller sexuellt utnyttjande av barn.
Mot en säkrare datakommunikationsmiljö
Det är viktigt att alltid överväga om verksamheten är ändamålsenlig och om åtgärderna är proportionerliga. Ändamålet får inte helga medlen och det är viktigt att ställa de grundläggande rättigheterna mot varandra. När det är fråga om en typ av brottslighet som gäller en stor mängd barn, är det lätt att ställa de grundläggande rättigheterna mot varandra: rätten till sexuell självbestämmanderätt och fysisk integritet torde ligga högt på listan om man jämför med privatlivets skydd för en person som gjort sig skyldig till brott. I fråga om detta skydd kan ett stort antal avvikelser göras redan med stöd av den nuvarande lagstiftningen.
När antalet bilar ökade i Finland var det ingen som oroade sig för säkerhetsbälten eller hastighetsbegränsningar. Snart märkte man emellertid att den nya tekniken hade en baksida – människor började dö och skadas. Numera omfattar enbart de förordningar som gäller vägtrafiklagen hundratals paragrafer i och med att man vill garantera människornas säkerhet. Den IT-baserade världen står nu inför samma situation: de svagaste och mest utsatta löper en stor risk att hamna i händerna på förövarna på nätet. På samma sätt som ett särskilt förpliktande skydd har skapats för barn, äldre och funktionshindrade i vägtrafiken, behövs metoder även för datakommunikationen så att säkerheten för dessa grupper kan upprätthållas. Vi måste få ett slut på vårdslös vansinneskörning på nätet.
Kimmo Ulkuniemi
Polisinspektör
Polisstyrelsen
Twitter: @KimmoUlkuniemi
