Unga på rymmen möter många faror
Unga som utan tillstånd lämnat sin vårdplats utom hemmet rör sig ofta på egen hand och löper stor risk att bli offer för eller begå brott. En ung person på rymmen kan till exempel bli offer för människohandel. För att lösa den ungas situation behöver vi sektorsövergripande samarbete mellan myndigheter och organisationer.
En ung person är ett barn när hen är under 18 år. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och som vidtas av offentlig och privat social omsorg, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Barnets bästa ska tryggas t.ex. så att en myndighets åtgärder inte orsakar barnet skada och barnets rättsskydd inte kränks.
”Varje år lämnar tusentals ungdomar sin vårdplats.”
En färsk utredning från Hatka-projektet (Pesäpuu ry) behandlar barn och unga som utan tillstånd har lämnat sin vårdplats utom hemmet och inte återvänt. Det handlar om ett fenomen som gäller tusentals ungdomar varje år. Utredningen är mycket viktig och det tråkiga fenomenet syns också i polisens arbete.
Att lämna sin vårdplats utgör en konkret fara för den unga. Det är fråga om utsatta ungdomar som bör få särskilt skydd. Den unga kan till exempel tvingas begå ett brott eller erbjuda sex i utbyte mot inkvartering. Det är förståeligt att polisen och samhället i stort oroar sig för dessa barn och ungdomar. Det är uppenbart att samhällets tjänster inte fungerar på ett ändamålsenligt sätt om den unga anser att det är bättre att vara på rymmen än på vårdplatsen. De små och föränderliga resurserna hos olika yrkespersoner försvårar hanteringen av helhetsbilden och driver många yrkespersoner till deras yttersta gräns. Vi bör ha bättre sätt att bedöma och stödja den ungas situation som helhet.
”Det är hela samhällets sak att förebygga brott.”
I arbetet med barn och unga betonas sektorsövergripande samarbete. När ett ärende som gäller en ung person kommer till polisen bör personens situation övervägas i samarbete mellan olika myndigheter vid samma bord. Detta förutsätter regionala, sektorsövergripande verksamhetsmodeller. En straffprocess är ofta en betungande process och det är inte alltid ändamålsenligt att föra den vidare i de lindrigaste fallen. Det viktigaste är att den unga personen får stöd och att avsikten också är att bryta spiralen av negativa händelser. Målet är att barnet och vid behov barnets familj ska få hjälp.
Förebyggande av brott ska vara ett förvaltningsövergripande nationellt arbete och lokalt en del av kommunens planer och åtgärder (justitieministeriet, Nationellt program för brottsförebyggande 2016–2020, 2021). Vi bör på ett mångprofessionellt sätt fundera över hur vi effektivare kan förhindra att barn och unga utsätts för och begår brott. Ett fungerande samarbete mellan yrkesfolk inom social- och hälsovården och polisen har en betydande brottsförebyggande effekt. Brottsförebyggande bör vara ett centralt mål för samarbetet.
”Man måste inse att den som begått ett brott kan vara offer för människohandel.”
Det är viktigt att beakta att en ung person kan bli tvungen att begå ett brott med tvång, vilket innebär att hen är offer för människohandel. Detta måste vi inse redan därför att straffprocesserna måste ta hänsyn till principen om straffrihet. I justitieministeriets publikation (Hannonen & Kainulainen 2022) fastställs att offer för människohandel som tvingats till brottslig handling inte ska straffas. Enligt publikationen finns det brister i tillämpningen av principen om straffrihet för offer för människohandel, eftersom man under straffprocessen inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt det utnyttjande som ligger bakom brottet. Polisen, åklagarna och domarna är skyldiga att bedöma tillämpningen av principen om straffrihet i enskilda fall.
Vårt samhälle måste i tillräckligt god tid ta hand om barn och ungdomar som mår illa. Förebyggande åtgärder spelar en viktig roll. Familjernas utmanande situationer ska identifieras i god tid och de ska få behövligt stöd. Miljön och familjen har en stor inverkan på den ungas välbefinnande. Problemen är ofta summan av helheter. När en ung person är kund hos polisen har mycket redan hänt. Lyckligtvis är det inte heller för sent att arbeta tillsammans på ett multiprofessionellt sätt.
Miia Lehtinen
överkommissarie, polissakkunnig i Barnahusprojektet
Polisstyrelsen
Twitter @miia_lehtinen
