Är polisen den enda aktören som är skyldig att förebygga våld i nära relationer?

Jag arbetar som chef för ansvarsområdet för brottsbekämpning vid Polisstyrelsen. Jag har följt nyhetsrapporteringen om våld i nära relationer och förundrats över hur snäva perspektiven är i diskussionen om bekämpningen av detta våld.

I en nyhet i Helsingin Sanomat 9.2.2026 konstaterade biträdande justitiekansler Puumalainen att Finlands lagstiftning för närvarande inte skyddar offer för våld i nära relationer tillräckligt, och som lösning föreslogs en ändring av förundersökningslagstiftningen. 

Är det verkligen så att man för att effektivisera bekämpningen av våld i nära relationer föreslår en reform av förundersökningslagen, alltså den lag som reglerar utredningen av redan begångna brott? Ligger nycklarna till att bekämpa våld i nära relationer i polisens, förundersökningens och straffprocessens händer? 

Polisens samhälleliga uppdrag

Polisens roll i att bekämpa våld i nära relationer är viktig, och det finns tydligt utrymme för förbättring i polisens arbete. Polisstyrelsen har nyligen utfärdat en ny anvisning om bekämpning av våld i nära relationer. I anvisningen behandlas såväl fältpatrullernas som brottsutredningens ansvar. Det är tydligt att en anvisning i sig ännu inte förändrar verksamheten, utan det kräver implementering och uppföljning, och dessutom behövs det människor som utför arbetet. 

Polisens uppgift är att utreda brott, ställa gärningspersoner till straffrättsligt ansvar samt bryta brottsspiraler. När det gäller brottsutredning är polisens roll i samhället i förhållande till andra aktörer entydig: ansvaret för att utreda brott är lagstadgat för förundersökningsmyndigheterna. Polisen ska också vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga våld i nära relationer, framför allt genom personskyddsåtgärder samt genom att förhindra och avslöja brott, men dessa åtgärder förutsätter redan en viss grad av konkretion kring ett möjligt brott. 

Vid utredning och förhindrande av brott kan även lagstadgade tvångsmedel och befogenheter för informationsinhämtning användas, men användningen måste vara nödvändig just för att utreda eller förhindra ett brott. Till exempel kan häktning inte användas enbart i skyddssyfte.  Eftersom tvångsmedel innebär ingrepp i skyddsintressen som grundläggande och mänskliga rättigheter, är deras användning en sista utväg och ska tidsmässigt begränsas till ett minimum, det vill säga tills målet med brottsutredningen har uppnåtts eller brottet har förhindrats. 

Är brottsutredning, användning av tvångsmedel och straffprocess den enda lösning som samhället erbjuder för att bekämpa våld i nära relationer? Börjar offrets behov av hjälp först när ett brott redan har begåtts eller kanske redan innan dess? 

Samhällets förmåga att ingripa i de bakomliggande orsakerna?

Våld i nära relationer kommer vanligtvis till polisens kännedom genom ett larmuppdrag eller genom att offret gör en brottsanmälan. Rätt ofta har våldet pågått under en längre tid, innan händelserna kommer till polisens kännedom. Bakom våld i nära relationer kan det finnas bakomliggande orsaker som missbruksproblem, psykisk ohälsa eller andra svårigheter med att hantera livet. 

Förundersökning och straffprocess är inte korrigerande processer, utan deras uppgift är att förverkliga straffansvar. Det är klart att brottsoffer i samband med förundersökningen ska hänvisas till tjänster där de kan få stöd och korrigerande hjälp. Det avgörande är att hjälpen finns tillgänglig och att personen får stöd i att förstå betydelsen av hjälpen och att förbinda sig till processen. 

Att ingripa i de bakomliggande orsakerna bör dock så tidigt som möjligt skiljas från brottsutredningen. Straffprocessen ska inte spela huvudrollen i en situation där offret i första hand behöver hjälp med livshantering, med att fatta beslut om separation eller med att sluta använda rusmedel. De bakomliggande orsakerna försvinner inte genom besöksförbud, häktning eller fängelsestraff. Tillgången till stöd och tjänster för våldsbrottsoffer ska inte heller vara beroende av om ärendet kommer till polisens kännedom, om det finns förutsättningar för förundersökning eller andra polisbefogenheter, eller om ärendet går vidare i straffprocessen. 

Samhället måste erbjuda processer även för att ingripa i de bakomliggande orsakerna till våld i nära relationer. På samma sätt är det viktigt att ingripa i våld mot andra utsatta grupper, såsom barn och äldre. Förutom effektiva verksamhetsmodeller, såsom riskbedömningsverktyg, måste även olika aktörers roller, ansvar och skyldigheter definieras tydligt. Verksamheten ska vara styrd och föremål för tillsyn. Med tanke på dess samhälleliga betydelse bör det förebyggande arbetet i så stor utsträckning som möjligt vara myndigheters, kommuners och välfärdsområdens ansvar. Då blir det också möjligt att utveckla de befogenheter och samarbetsformer som olika myndigheter kan behöva. I arbetet med att ingripa i orsakerna till våld i nära relationer är och bör polisens roll vara begränsad. 

Avslutningsvis

I regeringsprogrammet konstateras att behovet av lagstiftning som förpliktar till förebyggande arbete och stärker lokala, regionala och nationella strukturer för att bekämpa våld ska utvärderas. Denna reform skapar förhoppningsvis strukturer för våldsförebyggande arbete. Samtidigt bör det noteras att mycket kan göras redan nu. I socialvårdslagen anges till exempel att välfärdsområdets och kommunens myndigheter i samarbete ska följa och främja välbefinnandet hos personer som behöver särskilt stöd samt avhjälpa missförhållanden och förebygga att sådana uppstår. För närvarande är det dock oklart vilken roll och vilket ansvar till exempel samordnare för våld i nära relationer i olika kommuner har i bekämpningen av våld i nära relationer. 

Det vore motiverat att Finland, på motsvarande sätt som Sverige, hade lagstiftning som reglerar förebyggande arbete och där olika aktörers ansvar, till exempel kommuner, välfärdsområden, brottsbekämpande myndigheter och aktörer inom straffprocessen, fastställs.  Detta skulle också möjliggöra uppföljning av verksamhetens genomslagskraft, ekonomiska effektivitet och resultat. 

Att trygga en enskild persons säkerhet är en del av samhällets samlade säkerhet och kan inte överlåtas enbart till straffprocessen.

Hjälpande instanser

Om du har utsatts för eller är rädd att utsättas för våld i nära relationer, eller om du är rädd att själv utöva våld i en nära relation eller redan har gjort det, läs polisens verksamhetsanvisningar på Poliisi.fi.