Att lösa gatugängsfrågan ligger inte bara i polisens händer

Under de senaste åren har man bland de finländska myndigheterna och i den offentliga debatten lärt känna ett fenomen kallat gatugäng. Ett ord beskriver sällan fullständigt alla aspekter av ett fenomen, men även en ofullständig beskrivning behövs för att man ska kunna diskutera problemet och framför allt hur det ska lösas.

I polisens tänkande är beteckningen gatugäng motiverad, eftersom de identifierade grupperna enligt våra iakttagelser hänförs till vissa stadsdelar, där det också förekommer narkotikahandel och annan allvarlig brottslighet. Kännetecknande är dessutom allvarliga våldsdåd mellan gäng, också väpnat våld.   Gruppernas sociala beteende talar vidare för ett starkt områdesorienterat grupptänkande, som förstärks av de kännetecken som grupperna själva skapat. Gatugängen handlar dock om ett annat fenomen än de brott som minderåriga riktar mot varandra, såsom rån och undertryckande våld, och som också fått mycket offentlighet.

Det har alltid funnits olika ungdomsgäng, så på ett allmänt plan är fenomenet inte nytt i sig. Domstolarnas avgöranden om våldsdåd mellan gäng och den offentlighet som detta fått har dock i år gjort det hela till en del av vår vardag. Därför finns det skäl att upprätthålla den samhälleliga debatten om saken. 

Polisens lägesbild visar att det för närvarande finns cirka tio identifierade gatugäng och att åtminstone hundra personer är involverade i dem. Gängen består i huvudsak av unga vuxna, även om enstaka minderåriga deltar. Gatugängsfenomenet har sina rötter i huvudstadsregionen, men det verkar också lyfta huvudet i andra större städer i landet; också internationella kontakter har identifierats.

Även om det i gatugängsdebatten är ärligt att konstatera att de flesta personer som polisen identifierat och som är kopplade till gatugängen har invandrarbakgrund, är konstaterandet av detta dock inte en öppen inbjudan till en diskussion mot invandrare, utan en uppmaning att fundera över vad det beror på. Polisen har noterat att många som identifierar sig som medlemmar av gatugäng har i yngre ålder varit föremål för myndigheternas multiprofessionella förebyggande verksamhet – utvecklingen har alltså gått i en ogynnsam riktning redan när de var unga, och inte heller ingripande har gett önskat resultat. Vad går fel när ungdomar och unga vuxna som lockas av en kriminell livsstil och drivs in i kriminalitet inte litar på samhället och inte ser de möjligheter som det erbjuder? Snarare har man hos dem som identifierats som medlemmar av gatugäng ofta upptäckt en exceptionellt negativ inställning till samhället och dess aktörer, såsom polisen. 

I samband med gatugängsdebatten nämns ofta gangsta-rap-musiken och framför allt idealiseringen av en kriminell och till synes luxuös livsstil. Enligt våra observationer är dessa visserligen kopplade till gatugängsfenomenet, men den tankevärld som de representerar tycks nå en ännu bredare publik. Allt oftare får man synlighet och beundrande publicitet – till exempel egna tv-serier – genom en kriminell livsstil. True crime utgör ett centralt utbud inom populärkulturen och av allt att döma finns det en stor efterfrågan på det. Ur brottsbekämpningssynvinkel är det en ödesfråga i vilken riktning samhällets värderingar över huvud taget rör sig och om det blir mer acceptabelt att idealisera en kriminell livsstil.   

Ur polisens synvinkel är gatugängen en del av brottsfältet, som hela tiden lever och förändras. En typ av brottslighet som vi måste följa upp och ta itu med: många av ledarna för gatugängen avtjänar för närvarande straff av varierande längd för sina brott. För att förhindra, avslöja och utreda brott behöver vi naturligtvis inte bara tillräckliga befogenheter, dvs. verktyg, utan också ett tillräckligt antal poliser för att utreda de brott som begåtts. Vi anser också att en effektiv bekämpning av detta fenomen kräver en översyn av lagstiftningen, till exempel när det gäller rekvisitet för skjutvapenbrott, inklusive straffskalan.

Trots att en effektiv förundersökning och upprätthållande av risken för att åka fast är nödvändig, är den rätta frågan när det gäller fenomenets uppkomst inte hur polisen ännu bättre ska kunna ingripa i gatugängens verksamhet. Polisen gör dock allt som står i dess makt för att de som gjort sig skyldiga till brott ska ställas till svars. Det viktigaste är dock att märka att när fallen har kommit till den punkten att det blir aktuellt med förundersökning som utförs av polisen, kan det redan vara för sent för en del av de skyldiga. Det är viktigt att nu sammanställa en lägesbild av frågan och fortsätta arbetet med betoning på förebyggande verksamhet och multiprofessionellt samarbete.

Den rätta frågan är hur man i tillräckligt god tid ska kunna visa att det finns ett konkurrerande alternativ till den kriminella livsstilen som det lönar sig att välja och få bort dem som håller på att glida in på brottets väg. Det är inget småbarns drömyrke att bli kriminell – man måste hitta en lösning på det som går fel och gör att en ung vuxen blir det.

Sanna Heikinheimo
Polisdirektör
Polisstyrelsen
Twitter S_Heikinheimo