Maskering vid en demonstration hör inte till ett öppet och tryggt samhälle
Händelserna under valborg väcker fortfarande diskussion både i medierna och i större utsträckning. Polisen har inlett en förundersökning av händelserna under en demonstration i Tammerfors där demonstranter som deltog i den blåsvarta rörelsens demonstration hade maskerat sig till oigenkännlighet och som nu misstänks för misshandel. På grund av de händelser som står i centrum för förundersökningen har man börjat diskutera om det är acceptabelt att maskera sig vid allmänna sammankomster eller demonstrationer på allmän plats. Frågan är alltså om den nuvarande definitionen av olaglig maskering bör ses över eller till och med om maskering bör förbjudas helt och hållet.
Ett allmänt maskeringsförbud föreslogs i början av millenniet när den dåvarande regeringen lade fram sitt förslag till ändring av strafflagen och lagen om sammankomster. Enligt det ursprungliga förslaget skulle det vara förbjudet att vid allmänna sammankomster, offentliga tillställningar eller andra offentliga sammankomster på allmän plats uppträda så att ansiktet helt eller delvis täcks av huva, mask, målning eller på annat motsvarande sätt som försvårar identifieringen av en person. Dessutom föreslogs i lagen om sammankomster ett förbud mot innehav av maskeringsutrustning.
I riksdagen blev förslaget en lag som bättre är känd som kriminalisering av olaglig maskering. Enligt 17 kap. 13 a § i strafflagen döms för olaga maskering till böter eller fängelse i högst tre månader den som i anslutning till en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning på allmän plats eller i någon annan folksamling på allmän plats uppträder maskerad till oigenkännlighet med det uppenbara syftet att ta till våld mot person eller skada egendom. I stället för ett kategoriskt maskeringsförbud är det förbjudet att maskera sig till oigenkännlighet vid sammankomster som ordnas på allmän plats i ett visst syfte, dvs. för att kunna göra brott som oigenkännliga.
Vid polisuppdrag har det visat sig vara svårt att verifiera detta ”uppenbara syfte”. Den gällande lagstiftningen beaktar inte nödvändigtvis på ett ordentligt sätt bevisutmaningarna i att kunna påvisa ett uppenbart syfte och inte heller snabba vändningar vid en demonstration: av polisen krävs förutseende, men vår verktygslåda är bunden till tolkningar av intentioner som ofta avslöjas först när det första slaget slås eller när det första ägget kastas, om ens då. Enbart det faktum att någon begår ett brott som maskerad uppfyller för närvarande inte rekvisitet för olaglig maskering, utan man ska dessutom kunna påvisa att syftet med maskeringen var uttryckligen att begå ett brott och att det inte enbart var fråga om en gärning som gjordes av ett plötsligt infall, där gärningsmannen av något annat skäl råkade vara maskerad.
Rätten att dölja ansiktet går inte före andras säkerhet
Maskeringen har samband med flera olika grundläggande fri- och rättigheter. Å ena sidan ses den som en del av yttrandefriheten som ett sätt att uttrycka sig själv. Å andra sidan är det ett sätt att skydda sin identitet och sitt privatliv för att inte bli diskriminerad på grund av sin övertygelse eller åsikt. För det tredje hör den till vars och ens självbestämmanderätt, dvs. till den personliga friheten. För det fjärde är den en del av mötesfriheten och, när det gäller religiös klädsel, religionsfriheten.
Trots goda och ädla mål kan maskering också användas för att främja lagstridig verksamhet och till och med för att begå brott. Maskering gör det svårt att identifiera en brottsmisstänkt. Någon skulle säkert kunna säga att detta hör till skyddet mot självinkriminering och därmed till garantierna för en rättvis rättegång – även detta har en koppling till de grundläggande fri- och rättigheterna. Skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna är dock inte avsett för lagstridig verksamhet och begående av brott, och en persons rätt att dölja ansiktet kan aldrig ha företräde framför andra medborgares grundläggande fri- och rättigheter, såsom personlig säkerhet och integritet.
Polisen föreslår att lagen uppdateras
Polisen har behörighet att ingripa i en persons verksamhet, om det på basis av personens hotelser eller något annat uppträdande finns grundad anledning att anta eller det på basis av tidigare uppträdande är sannolikt att personen kommer att göra sig skyldig till t.ex. misshandel. Att maskera sig till oigenkännlighet kan för sin del vara sådant annat uppträdande som avses i lagen och på grund av vilken polisen kan avlägsna en person från platsen eller gripa honom eller henne, om avlägsnandet från platsen är en otillräcklig åtgärd. Man kan ingripa i maskering eller gärningar som begås under dess täckmantel redan på förhand, om de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Det är inte heller uteslutet att polisen som det lindrigaste sättet att trygga mötesfriheten bestämmer att masker ska avlägsnas. Även för detta finns behörighet, om det finns grundad anledning att anta att de som maskerat sig planerar något brottsligt.
Frågan om maskering handlar dock inte egentligen om vad polisen kan göra med sina befogenheter. Det handlar i grund och botten om hur säkert samhället uppfattas och hur meningsfullt det är att till exempel demonstrera. Maskering skapar en hotfull och uteslutande atmosfär som i själva verket minskar fredliga medborgares mod att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter.
Polisstyrelsen anser att förbudet mot maskering och dess syfte kräver en uppdatering: att delta i en demonstration maskerad hör inte till ett öppet och tryggt samhälle. Öppenhet kräver mod att stå bakom sina egna ord, vid behov med sitt eget ansikte. Den som döljer sitt ansikte bidrar nödvändigtvis inte i första hand till öppenhet, tillförlitlighet och säkerhet.
