Olagligt dödande av varg och andra stora rovdjur är ett allvarligt brottsfenomen i Finland
Debatten som förs om stora rovdjur i Finland fokuserar ofta på stamvård och jakt av arterna samt lokala konflikter. Ett centralt problem som uppmärksammas mindre är emellertid särskilt olagligt dödande av varg. Det handlar inte om sporadiska enstaka fall, utan om ett fenomen som visar drag av allvarlig och nätverksbaserad brottslighet.
Ämnet har återigen lyfts fram i offentligheten då man som bäst i Östra Finlands hovrätt behandlar en omfattande helhet av jaktbrott som gäller stora rovdjur. Ur myndigheternas synvinkel är temat förenat med en oroväckande situation: de nuvarande modellerna för övervakning och brottsbekämpning motsvarar inte fenomenets verkliga karaktär och den bekämpningsförmåga det kräver. Detta framkom bra bland annat i utredningen Vilt- och fiskeövervakningen i Finland – nulägesbild och utvecklingsbehov från 2025 av Forststyrelsens emeritus jakt- och fiskedirektör Jukka Bisi.
Språket har betydelse
I den offentliga debatten används ännu ofta ordet ”tjuvjakt” (salametsästys). Jag anser att termen är problematisk, eftersom den har en neutral eller på sätt och vis till och med romantiserad klang. Termen hänvisar till dold verksamhet, men motsvarar eller illustrerar inte allvarligheten i gärningen eller gärningarna. I verkligheten uppfyller olagligt dödande av varg alltid rekvisiten för grovt jaktbrott. Ofta är det också fråga om en planmässig och organiserad verksamhet, där man utnyttjar nätverk, strävar efter att förstöra och utplåna bevis samt på många olika sätt undviker att åka fast. Därför är det motiverat att tala om allvarlig jaktbrottslighet som riktar sig mot stora rovdjur och inte använda den vaga termen tjuvjakt.
Språket inverkar på hur fenomenet förstås – och även på hur effektivt brott kan förebyggas.
Vargen är fortfarande det stora rovdjur som oftast skapar konflikter
Av de stora rovdjuren är vargen fortfarande den som oftast skapar konflikter i Finland. Olagligt dödande förekommer särskilt i Östra Finland, Kajanaland och Lappland, där verksamheten på många ställen är fortlöpande och består av regionala nätverk. Däremot i Södra Finland förekommer fenomenet klart mindre, vilket torde bero på den tätare bebyggelsen och den större sociala övervakningen. Typiskt döljs den olagliga verksamheten bakom lovlig jakt. I praktiken kan detta till exempel innebära rävjakt eller stamvårdande jakt av lo, i samband med vilken den olagliga verksamheten gentemot stora rovdjur genomförs.
Drivande jakthundar har ofta en central roll. I många fall kommer det fram att motivet är oro om jakthundarna eller en upplevelse av att de stora rovdjuren försämrar förutsättningarna för jakt som hobby.
Den nuvarande övervakningen räcker inte, varför risken att åka fast upplevs vara liten
Det är oroväckande att aktörerna upplever att risken att åka fast är mycket liten. Tidigare förundersökningar, domar, jaktförbud eller återkallande av vapentillstånd har inte haft någon betydande skrämseleffekt. Detta visar framför allt att den nuvarande modellen för bekämpning av brottsligheten inte är tillräckligt effektiv.
Det största problemet inom övervakningen av jakt och fiske är bristen på resurser samt bestående och effektiva strukturer. Polisen har begränsade möjligheter att allokera tillräckligt med personal och arbetstid för bekämpning av fenomenet. Samtidigt är kunnandet samt underrättelse- och analysskickligheten bristfällig på många områden.
Den nuvarande övervakningen baserar sig i hög grad på allmän tillsyn och reaktiv utredning av enskilda fall. Detta räcker inte i praktiken för att avslöja dold brottslighet. Situationen försvåras även delvis av att det saknas en riksomfattande taktisk och operativ lägesbild över allvarlig jaktbrottslighet. Enbart statistik om naturresursbrottslighet säger nästan inget om brottslighet där den dolda brottsligheten är omfattande. Myndighetssamarbetet är ofta projektbaserat, tidsbegränsat, regionalt splittrat och för personbundet.
Vad kan vi lära oss av bekämpningen av narkotikabrottsligheten?
Narkotikabrottslighet är också dold brottslighet. I bekämpningen av narkotikabrottslighet använder myndigheterna emellertid sina befogenheter mångsidigt för att förebygga, bekämpa och avslöja brottslighet. På grund av detta har man tillgång till bland annat underrättelse- och analysverksamhet, uppföljning av nätverk samt myndighetsstrukturer som samarbetar permanent och effektivt på strategisk, taktisk och operativ nivå.
I brottsligheten gentemot stora rovdjur finns det ingen motsvarande bekämpningsmodell. Om man vill bekämpa fenomenet effektivare i samhället bör det i högre grad än hittills granskas ur perspektivet allvarlig och nätverksbaserad brottslighet. Det finns förstås en stor skillnad i fenomenen vad gäller de skador som orsakas samhället och dess individer.
Centrala utvecklingsbehov är bland annat följande:
- uppbyggande av kompetens och prestationsförmåga i riket på strategisk, taktisk och operativ nivå
- underrättelse- och analysbaserad övervakning och brottsbekämpning
- bestående samarbetsstrukturer för polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet och Forststyrelsen
- effektiv kommunikation för att förebygga naturresursbrott.
I Jukka Bisis utredning Vilt- och fiskeövervakningen i Finland – nulägesbild och utvecklingsbehov framförs olika idéer för att utveckla verksamheten som anknyter till ovannämnda teman. Utan dessa förnyelser är risken bland annat att en del av de omfattande utvecklingsåtgärderna i förvaltningsplanen för Finlands vargstam helt eller delvis mister sin betydelse.
Olagligt dödande av varg är inte enbart en naturskyddsfråga. Det är också en fråga om rättsstatens trovärdighet, myndigheternas prestationsförmåga och hur allvarligt vi förhåller oss till skyddet av naturens mångfald. Nu och framför allt i framtiden.
