Polisens nya utredning öppnar upp bakgrunden till våldsbrott bland minderåriga

Enligt en färsk utredning som gjorts vid polisen har antalet fall av misstanke om våldsbrott bland minderåriga, särskilt bland personer under 15 år, ökat betydligt under de senaste åren.

Enligt rapporten har våldsbrotten bland unga ökat i såväl stads- och tätortskommuner som landsbygdskommuner. I huvudstadsregionen har ökningen varit mindre. Brottsligheten har ökat bland unga med både utländsk och finländsk bakgrund. Ökningen har antalsmässigt varit mest betydande när det gäller fallen av misstanke om grundformen av misshandel. Procentuellt sett har antalet grova rån samt brott mot liv och försök till brott mot liv ökat mest.

Granskningen baserar sig i huvudsak på statistik över brott som kommit till polisens kännedom samt på uppgifter om brottsanmälningar. Dessutom har man frågat polisinrättningarna om ämnet.

– Ökningen av de brott som polisen registrerar kan påverkas förutom av den faktiska ökningen av brottsligheten även av förändringar i myndigheternas kontroll, registreringsmetoder och anmälningsbenägenhet. Enligt polisens bedömningar kan en del av ökningen av antalet brottsanmälningar förklaras med att det är lättare än tidigare att anmäla fall till polisen, säger forskaren Petri Danielsson från Centralkriminalpolisen.
Landsbygdskommunerna inom Uleåborgs polisinrättnings område hör till de områden där våldsbrotten som begåtts av personer under 18 år har ökat sedan 2017.

Kriminalöverkonstapel och utredningsledare Irmeli Korhonen bekräftar Danielssons uppfattning att ökningen kan förklaras av att man lättare än tidigare anmäler våldsbrott till polisen. 

År 2015 ändrades lagstiftningen så att vissa myndigheter alltid måste polisanmäla misshandel av grundformen eller allvarligare våldsdåd som riktas mot minderåriga.

 – Till exempel skolpersonal bedömer inte själva om det är fråga om lindrig misshandel eller misshandel av grundform, och därför polisanmäler de alla former av misshandel. Anmälningar görs också av elevers vårdnadshavare om misshandel till exempel under håltimmar eller på skolvägen, säger Korhonen.

Anmälningar om skolvåld görs främst i grundskolor och inte i läroanstalter på andra stadiet. Enligt Korhonen är personer under 15 år också i övrigt mer representerade i våldsbrottsstatistiken än 15–17-åringar. Hon bedömer att ungdomarna blir förnuftigare med åldern och att de bättre förstår följderna av gärningarna.

Våld förekommer på institutioner och i skolor

Utöver antalet brott har man i utredningen noterat vissa särdrag hos våldsbrotten bland ungdomar. Under de senaste åren har det blivit vanligare att eggvapen används i brotten, och gärningarna beskrivs och publiceras i allt större utsträckning på sociala medier.
Brott som begås av minderåriga riktar sig huvudsakligen mot andra minderåriga personer och begås ofta i skolmiljö. Under de senaste åren har också andelen offer över 20 år ökat. 

– Vid en närmare granskning av de våldsbrott som minderåriga har begått mot personer över 20 år har man sett tecken på att ökningen under de senaste åren beror på att brotten begåtts i skolor, barnskyddsinstitutioner och andra institutioner. Utifrån de anmälningar som gjorts har våldsbrotten riktat sig mot personalen vid sådana institutioner, säger Petri Danielsson.

Det syns också i landsbygdskommunerna inom Uleåborgs polisinrättnings område. 

 –  I dessa områden finns bland annat flera av Uleåborgsregionens barnskyddsenheter. Till exempel i Muhos finns det många placeringsenheter, och i Limingo finns en stor enhet som också har avdelningar för särskild omsorg, säger Korhonen.

Vid placeringsenheter får barnens rörelsefrihet inte begränsas utan särskilda skäl, eftersom de måste få leva i en hemliknande vardag där. Ibland rymmer de unga och kan begå flera brott inom en kort tid. Även om en ung person begått grova brott häktas hen inte nödvändigtvis, eftersom hen redan är kund hos en myndighet, dvs. barnskyddet.
Vissa unga som placerats inom barnskyddet är våldsamma mot sina handledare.

Handledarna är medvetna om lagstiftningen och polisanmäler misshandel som riktas mot dem själva. Utöver de jämnåriga kamraterna och handledarna vid barnskyddsenheterna kan också skollärare bli offer för ungdomsvåld. 

 – Det våld som handledarna och lärarna utsätts för kan vara ett tecken på att den unga inte längre respekterar auktoriteter, säger Korhonen.

Korhonen upplever att barnen är mer lättretade än förr. De tar lätt rätten i sina egna händer och tål besvikelser sämre än tidigare. 

 – I barnens beteende upprepas också det skuldindrivningsfenomen som är bekant från de vuxnas värld, dvs. barnen hämnas på offret för en kompis räkning, säger Korhonen.

 Dessutom har de ungas våld blivit råare:

 – Det handlar inte om bråk utan rentav om besinningslösa slag eller sparkar mot någon som ligger på marken. Dessa ungdomar lever i stunden och tänker inte på konsekvenserna av sina handlingar eller vilka skador de kan orsaka offret, säger Korhonen.

Polisinrättningen i Uleåborg bedömer att coronapandemin och de minskade sociala kontakterna till följd av den har ökat ungdomarnas illamående och ångest. Irmeli Korhonen lyfter också fram de försämrade mentalvårdstjänsterna i Uleåborgsregionen: det är svårt för både barn och föräldrar att få vård för psykiska problem, eftersom vårdköerna är så långa. Föräldrar förklarar också sina barns våldsbeteende med olika diagnoser, såsom ADHD och ADD, som inte nödvändigtvis har behandlats.

Hur ingriper polisen?

Våldsbrottsligheten bland unga och de fenomen som hänför sig till den har diskuterats i offentligheten ur olika synvinklar. I den rapport som polisen nu publicerat har man strävat efter att tydliggöra fenomenet som helhet och analysera dess särdrag.

– i Finland har man under de senaste två åren fäst allt större vikt vid de ungas våldsbrott. I praktiken har man i diskussionen om fenomenet dock inte lyckats fastställa på vilket sätt och i vilka grupper denna antagna förändring i våldsbrotten kan observeras. Det har lett till motstridiga uppfattningar om brottslighetens helhetsbild och utveckling. Syftet med rapporten är att bidra till att svara på denna utmaning, säger Petri Danielsson.

Kommissarie Simo Kauppinen är en av dem som har deltagit i den offentliga debatten om ämnet. Kauppinen ansvarar för den förebyggande verksamheten vid polisinrättningen i Östra Nyland. Kauppinen säger att allvarliga brott alltid undersöks oberoende av den ungas ålder och att de ofta också blir lösta. Men att brotten blir lösta är  bara ett perspektiv på saken. Det viktigaste är att få ett slut på dem.

 – Om den misstänkte ännu inte har straffrättsligt ansvar, kan hen hänvisas till multiprofessionell hjälp, säger Kauppinen.

I det multiprofessionella ankarteamet till de ungas hjälp ingår sakkunniga från polisen, socialväsendet, hälsovårdsväsendet och ungdomsväsendet. Målet är att teamet ska kunna träffa den unga och hens familj i ett så tidigt skede som möjligt för att stödja hen och vid behov hänvisa till hjälp.

 – För minderåriga barn görs det alltid också en barnskyddsanmälan, genom vilken det barn som misstänks för brott hänvisas till socialväsendets tjänster och eventuellt till medling, säger Kauppinen.

 – Särskilt föräldrar bör notera att syftet med polisens och myndigheternas ingripande inte är att orsaka problem för den unga brottsmisstänkta – tvärtom. Avsikten är att bryta den ungas brottsspiral och ändra riktning mot ett bättre liv, betonar Kauppinen.
Polisinspektör Pekka Heikkinen vid Polisstyrelsen ansvarar för utvecklingen av bekämpningen av våldsbrott på riksnivå. Heikkinen anser att det just när det gäller ungdomars våld är fråga om något som berör hela samhället och som polisen inte ensam kan ha nycklarna till lösning på.

 – När polisen får kännedom om våld som begåtts av en ung person handlar det oftast om ett illamående som börjat redan tidigare, och våldsdådet är egentligen toppen av ett isberg. I bakgrunden kan ligga många problem i den ungas familj som får den unga att reagera. Därför måste man ingripa i illamåendet redan innan det blir till ett brottmål, säger Heikkinen.
 – Endast genom ett genuint samarbete mellan myndigheterna kan man lösa problemen innan de eskalerar, säger Heikkinen.

Heikkinen säger att det multiprofessionella samarbetet beklagligt ofta är gammaldags och till och med skenbart. Överraskande nog har coronatiden tvingat fram ett fördjupat samarbete, och i bästa fall arbetar olika aktörer tillsammans i ledda strukturer, där den multiprofessionella ankarverksamheten är ett gott exempel, även om den kräver ännu fler aktörer.

Lagstiftningens mångfald och utmaningar, till exempel när det gäller informationsutbytet, kräver kunnande av alla, och det bästa resultatet uppnås när man agerar tillsammans, anser Heikkinen.