Det internationella polissamarbetets långa historia

Stadgebaserat och multilateralt internationellt samarbete innebär vanligen samarbete som baserar sig på fördrag, antingen mellan flera länder eller inom ramen för en internationell organisation. En internationell organisation inrättas för ett särskilt ändamål, de medlemsländer som har anslutit sig utövar beslutanderätt i organisationen, och organisationen har sina egna organ för det dagliga arbetet.

FN kan sägas vara grunden för ett stadgebaserat system och även EU är resultatet av multilateralt samarbete, även om det inte är en internationell organisation. Det stadgebaserade samarbetet baserar sig på internationell rätt, det är till alla delar stadgeenligt, förutsägbart och beaktar allmänt godtagna principer.  I kontrast till det stadgebaserade finns försök att försvaga eller försumma ingångna åtaganden eller att förhålla sig selektivt till eller förbigå internationella förpliktelser och att söka bilaterala samarbetsarrangemang.

Samarbetet inom ramen för Internationella kriminalpolisorganisationen, dvs. Interpol, är ett exempel på stadgebaserad multilateral verksamhet. Organisationens födelsehistoria avviker dock från den ovan beskrivna mekanismen i syfte att skapa ett normalt stadgebaserat samarbete. Interpol skapades inte som ett resultat av förhandlingar om ett fördrag och inget fördrag om Interpol lades fram för de nationella parlamenten för godkännande. Det finns alltså inget fördrag om upprättande eller något annat fördrag gällande Interpol. Interpol grundades utifrån kontakter och samarbete mellan polismyndigheterna i vissa länder, eftersom det dagliga arbetet med att förebygga och utreda brott samt utlämna brottslingar krävde gränsöverskridande samarbete. 

Interpol fick status som internationell organisation stegvis. År 1947 godkände FN:s ekonomiska och sociala kommitté Interpol som NGO, dvs. en icke-statlig organisation som inte har lika stark ställning som aktör med status som internationell organisation. På 1970-talet började internationella organisationer, däribland FN, också betrakta Interpol som en internationell organisation och sluta avtal med andra organisationer. Det immunitetsavtal som ingicks 1982 med Frankrike, där Interpol har sitt säte, beseglade utvecklingen.

Gränsöverskridande jakt på brottslingar

Den allmänna höjningen av levnadsstandarden, industrialiseringen, utvecklingen av transportsätten och ökningen av förmögenheten under 1900-talet inverkade också på polisens arbete. Den ökade gränsöverskridande rörligheten för personer, varor och tjänster gjorde det nödvändigt för polismyndigheterna att agera över gränserna. Den första internationella konferensen om en förstärkt och permanent samarbetsmekanism hölls 1914 i Monaco. Projektet för att effektivisera samarbetet kom väl igång men strandade i och med första världskrigets utbrott och arbetet kunde fortsätta först 1923, då Internationella kriminalpoliskommissionen (International Criminal Police Commission) grundades. Senare, år 1956, ändrades namnet till Internationella Kriminalpolisorganisationen (International Criminal Police Organization), kallat Interpol. Samma år fastställdes grundstadgan (Constitution) för Interpol som fortfarande gäller, om än ändrad på flera punkter. Stadgan motsvarar det fördrag som ligger till grund för många vanliga internationella organisationer. Den kan ändras genom beslut av Generalförsamlingen, om två tredjedelar av det totala antalet medlemmar i organisationen understöder den. Detta innebär att det ska finnas 130 röster för förändring.

Medlemskap först genom anmälningsförfarande, senare på ansökan

Under organisationens första år kunde man ansluta sig till Interpol genom ett anmälningsförfarande, som dock skickades på diplomatisk väg till Österrikes utrikesministerium. Inledningsvis var Interpol i själva verket en avdelning inom den österrikiska polismyndigheten. Det bör dock noteras att Interpols medlemmar är olika länders polismyndigheter och inte stater, vilket är ovanligt för en internationell organisation. Detta anges i artikel 4 i Interpols grundstadga. Enligt den ska nya medlemmar godkännas av Generalförsamlingen med två tredjedelars majoritet. I praktiken innebär det att beslut om en resolution om godkännande av en medlemskapsansökan kan fattas av Generalförsamlingen med två tredjedels majoritet av de närvarande och röstande ledamöterna.

Generalförsamlingen å sin sida är organisationens högsta beslutande organ och sammanträder årligen.  Generalförsamlingen ska bestå av företrädare för medlemsländernas polismyndigheter. Enligt stadgan ska chefen för den polismyndighets delegation som deltar i Generalförsamlingen utses av en företrädare för regeringen i det berörda landet, i praktiken av en minister. I detta avseende närmar sig Interpol karaktären hos en normal internationell organisation. 

Varför skiljer sig då Interpols tillblivelse från vanliga internationella organisationers? Interpol skulle betraktas som en organisation mellan polismyndigheterna för att kunna agera oberoende av politiska beslutsfattare. Detta har varit önskvärt, i synnerhet som Interpols verksamhet handlar om ärenden som gäller personers rättsskydd. Det bör dock påpekas att tv-serier och filmer där personer i Interpol-uniform jagar och griper brottslingar inte är sanna. Interpol tillhandahåller experthjälp, upprätthåller brottsdatabaser, förmedlar information och utbildar brottsbekämpande myndigheter i olika länder men deltar inte i sådan operativ verksamhet i stället för myndigheterna i mållandet. Det centrala är informationsförmedling och jämförelse av uppgifter. Med Interpols hjälp kan polisen i ett land till exempel kontrollera att en person man har framför sig är en efterlyst terrorist eller att ett vapen som påträffats på en brottsplats har använts någon annanstans tidigare.

Finlands väg till Interpol

Finland anslöt sig till Interpol i juli 1928. Av Finlands anslutningshandlingar framgår att de Kriminalpoliskommissionens stadgeenliga möten och ”tillämpningen av telegrafisk kommunikation i praktiken i kriminalpolisens internationella samarbete” upplevdes som behövliga arbetsredskap också för polisen i Finland. Finland deltog också i Poliskommissionens möte i Bern i Schweiz i september samma år, företrätt av chefen för inrikesministeriets polisavdelning Heilimo. Dess motsvarighet i dag är Interpols Generalförsamling, där Finlands delegation leds av polisöverdirektör Kolehmainen. 

Precis som i dag reste man för 95 år sedan till Centraleuropa för att delta i mötena; då gjordes resan emellertid med båt och tåg och inte med flyg som i dag, och kontakten hölls med telegram och inte med mobiltelefon. Gamla handlingar visar att resrutterna planerades omsorgsfullt och att populära hotell kunde vara fullbokade redan i ett tidigt skede. Bekanta situationer också i denna tid.

Drygt 75 år senare deltog Finland inom ramen för EU i inledandet av den europeiska polismyndighetens Europols verksamhet 1999. På samma sätt som Interpol skapades Europol för att stärka det gränsöverskridande polissamarbetet. Avskaffandet av de reguljära gränskontrollerna i Europa i och med Schengenavtalet var en stark drivkraft för denna utveckling. Europol är den andra aktören som också förstärker polissamarbetet utanför Europa, och tillsammans med Interpol utgör Europol ett effektivt verktyg i kampen mot den internationella brottsligheten.

Den 100-åriga färden fortsätter 

Interpol har också varit en framgångshistoria när man ser till antalet medlemmar. För närvarande omfattar Interpols medlemskår polismyndigheter från 195 länder. Som jämförelse kan nämnas att FN har 193 medlemsländer.

Interpol fyller 100 år i år och jubileumsåret kulminerar i november i år vid organisationens Generalförsamling i Wien.