DNA-undersökningar vid Kriminaltekniska laboratoriet

Ett forskningsområde vid  Kriminaltekniska laboratoriet är DNA-undersökning. Människokroppen består av miljarder celler som innehåller DNA (deoxiribonukleinsyra). DNA innehåller en individs genetiska material, det vill säga arvsmassa som är unik för varje människa. Kriminaltekniska laboratoriet undersöker människans DNA, som finns i cellernas kromosomer. Hälften av DNA:t har ärvts från modern och hälften från fadern. Samtliga personer har ett unikt DNA, frånsett identiska syskon som inte kan särskiljas genom vanlig DNA-undersökning.

När vi interagerar med miljön lämnar vi celler och således även DNA efter oss. Denna växelverkan och de särskiljande egenskaperna hos DNA:t kan utnyttjas vid kriminaltekniska undersökningar. DNA-resultat som sådana förklarar inte händelseförloppet, utan en bedömning ska alltid göras som en helhet med beaktande av övriga bevismaterial.

Nedan vanliga frågor och svar om DNA-undersökningar.

Vad undersöker man vid Kriminaltekniska laboratoriet?

Till Kriminaltekniska laboratoriet skickas för DNA-undersökning prov som typiskt innehåller hudceller, blod, saliv, sädesceller eller slemhinnors epitelceller. Särskilt i hudcellsprov finns ofta bara lite cellmaterial. En DNA-profil kan dock fastställas utifrån en synnerligen liten mängd celler.

I Kriminaltekniska laboratoriets DNA-undersökningar undersöks en ytterst liten del av cellernas DNA. De undersökta DNA-områdena kallas för STR-områden och de varierar stort mellan individer. Därför passar de väl för identifiering av personer. Vid Kriminaltekniska laboratoriet undersöks 16 STR-områden och DNA-områden som känner igen könskromosomer. De STR-områden som undersöks innehåller inte information om en persons egenskaper. Sjutton undersökta DNA-områden bildar en DNA-profil, som kan jämföras antingen med DNA-registret eller med berörda parters DNA-profiler. Prov som säkrats på en brottsplats kan innehålla DNA från flera personer. Som resultat från sådana prov fås en blandbild. Kriminaltekniska laboratoriet jämför blandbilder av hög kvalitet.

Utöver ovannämnda DNA-undersökning kan man göra en Y-STR-undersökning av prov, där man undersöker DNA-områden som finns i Y-kromosomen. Bara män har en Y-kromosom. Y-STR-undersökningar kan till exempel användas vid utredning av sexualbrott när man söker efter DNA från en man i ett prov som innehåller mycket DNA från en kvinna. Y-STR-undersökning kan inte användas för identifiering, eftersom Y-kromosomen ärvs från fadern till sonen som sådan. Vid uteslutande är dock ett Y-STR-resultat starkt. 

Hur påverkar omständigheterna hållbarheten hos DNA:t?

DNA kan i gynnsamma omständigheter, som i torr och mörk miljö, hålla ytterst länge. Utomhus inverkar vädret och andra omständigheter avsevärt på hur bra DNA håller. Förstörelse av DNA påskyndas bland annat av fukt, nedbrytning av mikrober och solens ultravioletta strålning. Även kemiska ämnen och mekanisk nötning inverkar på DNA:ts hållbarhet. Till exempel regn kan spola bort celler innehållande DNA från föremål och olika ytor.

Hur länge håller främmande DNA i kroppen?

Resultat från en DNA-undersökning utgör ofta viktig bevisning till exempel vid sexualbrottsfall. Mängden ursprungligt DNA, tvättning, mekanisk nötning och tid inverkar på hur länge främmande DNA håller på huden eller i kroppshåligheter. Sädesceller i kroppshåligheter mister med tiden deras karakteristiska struktur och faller sönder, vilket kan ta några timmar eller flera dygn.

I kvinnors vaginala prov har man kunnat konstatera manligt DNA till och med en vecka efter samlaget. Exakt hur länge DNA håller i kroppshåligheter är omöjligt att säga, eftersom det varierar från fall till fall. Hur länge sädesvätska håller i kroppshåligheter påverkas av flera faktorer. Bland annat urinering, avföring och tvättning avlägsnar sädesceller och manligt DNA. Tvättmedel effektiverar bortspolning av celler. Kondom, eventuell ejakulation och mängden sädesceller i sädesvätskan, vilket varierar stort bland män, påverkar mängden av manligt DNA i vaginan. En del män har inga sädesceller alls i sädesvätskan.

Främmande DNA på huden, som kring munnen, håller sämre än i kroppshåligheter, eftersom tvättning och nötning avlägsnar celler effektivt. Främmande DNA i munnen kan försvinna mycket snabbt bland annat till följd av salivsöndring, salivenzymer och sväljning.

Vad är kontaminerat prov?

Med ett kontaminerat prov, det vill säga förorenat prov, avses ett prov som blivit utsatt för utomstående DNA. Risk för kontaminering är större ju mindre cellmängden är. Rena säkringsredskap och rätt användning av skyddsutrustning samt rena lokaler där prov behandlas är viktiga under hela provkedjan från brottsplats till laboratorieanalys.

Vad är blandbild?

En DNA-blandbild är ett resultat, där man på provet upptäckt DNA från fler än en person. Vid blandbilder strävar man efter att fastställa antalet parter. På Kriminaltekniska laboratoriet har blandbilder delats in i olika grupper efter antal parter och kvalitativa kriterier.

På blandbilder där två personer förekommer kan parterna tillförlitligt särskiljas. Högklassiga blandbilder med två personer och som uppfyller registreringskriterierna är blandbilder som kan registreras. Dessa resultat jämförs med namngivna personer och DNA-registret. Resultaten sparas vid behov i DNA-registret. Resultaten kan anses vara ytterst tillförlitliga.

Kvalitetsmässigt lite sämre blandbilder med två personer är blandbilder som kan jämföras. Sådana resultat jämförs med namngivna personers DNA-profiler och resultaten kan anses vara tillförlitliga.

På blandbilder där fler än två personer förekommer är det utmanande att fastställa antal parter och skilja på dem. Därför är blandbilder med åtminstone tre personers DNA riktgivande blandbilder. Även kvalitetsmässigt sämre blandbilder med två personer är riktgivande blandbilder. Dessa kan anses vara riktningsgivande för utredningen.

När parterna i blandbilderna ökar, ökar även resultatens osäkerhet och möjligheten för slumpmässiga träffar. Vilket betyder att flera personers DNA-profil kan slumpmässigt matcha med blandbilden. Riktgivande blandbilder kan trots deras osäkerhet anses bistå utredningen. Vid riktgivande blandbilder kan uteslutande av en person anses vara ett tillförlitligare resultat än ett resultat där en person matchar med resultatet. Det kan vara omöjligt att skilja på nära släktingar vid riktgivande blandbilder.
Blandbilder med över tre personers DNA jämförs inte, eftersom tolkningen är oerhört osäker. Även kvalitetsmässigt ytterst dåliga blandbilder är ojämförbara.

För domstolsbehandling kan man på begäran räkna ut ett bevisvärde på blandbilder, vilket bygger på sannolikhetsberäkning. Då jämför man vid granskning av blandbilder sannolikheten för två motsatta påståenden. Vanligen jämför man åklagarens och försvarets uppfattning om händelseförloppen, där den ena inkluderar en persons delaktighet i blandbilden och den andra förnekar den. Som resultat fås ett index som beskriver hur starkt bevisvärde påståendena har.

Vad menas med berörings-DNA?

Med berörings-DNA avses sådana prov som i regel antas innehålla hudceller. De säkras typiskt på föremål och ytor som en person kan ha rört vid. Vanligen finns det inga synliga fläckar på ytor.

Med de metoder som  Kriminaltekniska laboratoriet använder kan man inte fastställa från vilket cellmaterial DNA-resultatet härstammar. Med beaktande av detta är det möjligt att ett berörings-DNA-prov även innehåller annat än bara hudceller.

Vad menas med överföring av DNA?

En persons DNA kan överföras på ett objekt antingen direkt (primär överföring) eller indirekt (sekundär eller tertiär överföring osv.). Vid primär överföring överför en person själv sitt DNA på ett objekt, till exempel genom att röra vid det eller hålla det i handen. Den mängd DNA som överförs på ett objekt påverkas bland annat av beröringens varaktighet och styrka, objektets material (släthet eller grovhet), hudens renlighet (till exempel när man tvättat händerna) och mängden lösa celler på huden, vilket varierar från person till person.

En persons DNA kan överföras på ett objekt även sekundärt genom en annan person, ett föremål eller en yta. Vid sekundär överföring har en person inte rört vid objektet även om hens DNA hittas på det. Sannolikheten för sekundär överföring påverkas av samma faktorer som vid primär överföring. Tiden mellan överföringen och provtagningen påverkar också den mängd DNA som finns kvar. Ett säkrat DNA-prov är alltid bara ett sampel av DNA:t på undersökningsobjektet.

Hur och när en persons DNA hamnat på undersökningsobjektet kan inte med dagens metoder fastställas. Både primära och sekundära överföringar är möjliga. Sannolikheten för en primär överföring är ur undersökningsperspektiv mer sannolik, men möjligheten för sekundär överföring kan inte uteslutas. 

Vilken betydelse har DNA-undersökning för brottsutredning?

DNA-undersökning som används vid brottsundersökning bygger på DNA:ts egenskap att överföras från personer till miljön. Även om denna egenskap möjliggör användning av DNA i brottsutredning, utgör den samtidigt framträdande utmaningar vid utvärdering av resultatens betydelse.

DNA-fynd betyder nödvändigtvis inte att personen i fråga har rört vid objektet vid tidpunkten för den händelse som utreds eller att hen är den som senast rört vid objektet. En person kan även röra vid ett objekt så att hens DNA inte överförs tillräckligt för att fastställa en DNA-profil. Celler som innehåller DNA kan även försvinna när man behandlar objektet. Ett ojämförbart resultat betyder nödvändigtvis inte att personen inte skulle ha rört vid objektet. 

Det är bra att komma ihåg att ett enskilt DNA-resultat inte allena är tecken på skuld. Betydelsen av DNA-undersökningar ska alltid bedömas som helhet med beaktande av övriga bevismaterial.

Vad är DNA-register?

DNA-registret är polisens register dit man registrerar DNA-uppgifter på brottsdömda och personer misstänkta för vissa brott. Uppgifter i DNA-registret jämförs med DNA-profiler som fastställts utifrån prov som säkrats från brottsplatser.

Hur övervakas kvaliteten på Kriminaltekniska laboratoriets DNA-undersökningar?
Kriminaltekniska laboratoriet är ett testlaboratorium ackrediterat av ackrediteringstjänsten FINAS och vars verksamhet bygger på standarden ISO 17025. Detta betyder bland annat att de metoder som används har testats innan de tagits i drift och att deras funktionsduglighet följs upp, utvecklas och dokumenteras ständigt. Laboratoriet deltar regelbundet i externa kvalitetskontrolltester och verksamheten övervakas av en utomstående aktör. Med dessa åtgärder säkerställs resultatens riktighet och rättssäkerhet.

Utöver att efterleva kvalitetssystemet regleras Kriminaltekniska laboratoriets DNA-undersökningar av lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019) och tvångsmedelslagen (806/2011) samt av Polisstyrelsens föreskrifter och bestämmelser som bygger på dessa lagar.