Från fältarbete till utbildare och utvecklare

Enhetschef för övervaknings- och alarmfunktioner, polisöverinspektör Sami Hätönen
Polisstyrelsen
Magister i förvaltningsvetenskap, examen för polisbefäl
Årets Polis 2025

Jag skrev en gång en artikel med rubriken ”Alltid polis” i Polisyrkeshögskolans urvalsprovsbok, eftersom jag som son till en polis känner att jag vuxit in i yrket redan som barn. Yrkesvalet var ändå inte självklart, eftersom mitt intresse för foto och videofilmning, som började i barndomen, också hade kunnat bli ett yrke. Nu kan jag konstatera att jag haft tur, för i praktiken fick jag båda yrkena. 

Nästan 28 år som polis har varit givande, och jag skulle inte byta bort en enda dag. Fotograferandet har förblivit en hobby och en bisyssla, men jag har även lyckats förena det med polisyrket. En av polisyrkets styrkor är just dess mångsidighet. Arbetet är betydligt mer omfattande än många tror. Det är glädjande att se hur människor i olika åldrar och med skiftande utbildnings- och yrkesbakgrund söker sig till polisutbildningen. Det är en av våra stora styrkor.

Jag vågar påstå att den finländska polisutbildningen är världens bästa. Under utbildningen lär man sig alla kunskaper och färdigheter som behövs i de grundläggande polisuppgifterna. I Finland kan en enskild polispatrull i regel hantera ett uppdrag självständigt från början till slut, medan det i många andra länder krävs flera specialiserade poliser för samma sak.

Fångad av övervaknings- och utryckningsverksamheten

Under hela min karriär har jag på olika sätt arbetat inom polisens övervaknings- och utryckningsverksamhet. Min första kontakt med fältarbetet fick jag redan under polisstudierna år 1997, då jag tillbringade mina lov med polisarbete i Lahtis och Borgå. Min praktik gjorde jag i Joensuu, och efter examen fick jag arbete i min hemkommun Hyvinge. Tålamod var inte min starkaste sida, så jag anmälde mig frivilligt till alla möjliga uppgifter. Som patrullpartner till en polishundförare fick jag snabbt vara med på tuffa insatser: fart och farliga situationer lockade en ung man. Samtidigt gav arbetet som närpolis en bra balans i vardagen. Jag arbetade också som körinstruktör och hade flera andra extra uppdrag. Mina bästa minnen från fältet handlar dock, något överraskande, om arbetet som cykelpolis. Där tog aldrig uppgifterna eller kontakten med människor slut.

Jag blev intresserad av ledarskap redan i början av karriären och lyckades med bara några års erfarenhet komma in på underbefälsutbildningen. Det blev en av de viktigaste vändpunkterna i min yrkesbana. Arbetet som gruppchef och fältchef lärde mig mycket, och snart ville jag ta ännu större ansvar och påverka mer. Jag sökte till befälskursen och började arbeta som kommissarie redan under studietiden. År 2005 var jag något av en raritet: en kommissarie under trettio.

Med befälsbefattningen utökades även mitt ansvarsområde till trafiksäkerhet och brottsutredning, och jag deltog i olika nationella arbetsgrupper och utvecklingsprojekt. Under den tiden inträffade också min karriärs svåraste och mest tragiska ledaruppgift, skolskjutningen i Jokela år 2007.

Sedan fick jag ett samtal från Polisyrkeshögskolan som kom att förändra inriktningen på min karriär. I början av år 2008 började jag vid Polisyrkeshögskolan som lärare och expert inom ledning av övervaknings- och utryckningsverksamhet. Uppdraget var från första början en dröm som gick i uppfyllelse: jag fick möjlighet att utveckla polisens ledningssystem för den operativa fältverksamheten och naturligtvis även ledarskapskompetensen. Arbetet vid Polisyrkeshögskolan har varit en verklig utsiktsplats över den finländska polisverksamheten. Det har gett utmärkta möjligheter att skapa nätverk med poliser som arbetar inom olika uppgifter och enheter men också med andra myndigheter och aktörer.

Till Polisstyrelsen för att utveckla drönarverksamheten

Våren 2015 fick jag åter ett samtal, den här gången från Polisstyrelsen. Jag började arbeta med övervaknings- och utryckningsverksamhet samt den teknologi som används inom området, och ett av utvecklingsområdena var att utnyttja obemannade luftfarkoster i polisens arbete. På den tiden var drönare för de flesta något man kände till mest från science fiction-filmer, och polisens erfarenhet av flygverksamhet inskränkte sig i praktiken till rollen som passagerare. Ute på fältet hade man dock redan gjort lyckade försök med drönare. Jag samlade ihop en grupp entusiastiska poliser, och tillsammans började vi aktivt sätta oss in i drönartekniken, undersöka dess möjligheter och vilka krav som ställdes för att kunna ta den i bruk. Vi samarbetade mycket nära med Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet och räddningsväsendet, men också med Traficom och annan luftfartsexpertis. Vi sökte dessutom lärdomar från andra delar av världen.

Användningen av drönare gav snabbt goda resultat. Något överraskande blev Finland inom bara några år ett av världens ledande länder på området. Ryktet om våra framgångar spred sig, och jag fick möjlighet att berätta om våra erfarenheter även långt utomlands. Sedan dess har många länder följt Finlands exempel, och drönare har blivit en naturlig del av polisens utrustning världen över.

Denna framgång var ett resultat av en fördomsfri experimentkultur, verkligt smidig utveckling och ett utmärkt samarbete. Det visade hur nya verktyg kan införas som stöd i polisens arbete utan tunga och kostsamma utvecklingsprojekt. Med dessa lärdomar och i samband med att polisens obemannade luftfart fyllde tio år beslutade vi vid Polisyrkeshögskolan nu i höst att börja testa användningen av ett fjärrstyrt drönarsystem inom polisverksamheten. Nu är det vår tur att lära av andra.

Återkomst till Polisyrkeshögskolan och tillbaka till Polisstyrelsen

Efter några år vid Polisstyrelsen bestämde jag mig för att återvända till Polisyrkeshögskolan. Jag insåg att jag trots allt tyckte det var mer meningsfullt att utveckla kompetens än materiel, och när min långvariga kollega och mentor gick i pension ville jag fortsätta det arbete vi hade gjort tillsammans för att utveckla det operativa ledarskapet. Den obemannade luftfarten förblev mitt ansvarsområde.

I början av 2024 genomgick Polisyrkeshögskolans organisation en omstrukturering och all undervisning och personal som rörde övervaknings- och larmverksamhet samlades i en och samma enhet. Jag utsågs till chef för den enheten. Även om min vardag i den rollen till största delen bestod av ledningsuppgifter, var jag glad över att få möjlighet att utveckla polisen och personalens kompetens med ännu större inflytande än tidigare. Som polisens nationella enhet erbjöd Polisyrkeshögskolan utmärkta förutsättningar för det. Det var fint att få utföra arbete som har nationell genomslagskraft.

I oktober 2025 fick jag äran att utses till den 50:e Årets polis. Vanligtvis går utmärkelsen med all rätt till poliser i frontlinjen, så det var fantastiskt att få den som representant för befälet. Jag var mycket tacksam för detta bevis på uppskattning, som jag med hänsyn till min egen karriär tillägnade dem som arbetar med övervakning och larmtjänst samt polisutbildningen. Då visste jag ännu inte att min tid vid Polisyrkeshögskolan snart skulle ta slut.

Sedan början av 2026 har jag lett polisens övervaknings- och larmverksamhet vid Polisstyrelsen. Det är en stor ära att få sköta denna för hela polisen viktiga uppgift. 

Jag är stolt över min arbetsgivare Polisen i Finland, dess ytterligt kompetenta personal och de utmärkta resultaten av vårt arbete. Men också det som är bra kan bli bättre. Därför är det viktigt med utveckling och förändring är en möjlighet. Den som vill, hittar på råd – den som inte vill, hittar på ursäkter. Jag vill.