Språklig polisservice Arbetsgruppen för språklig polisservice, slutrapport

Enligt statsrådets rambeslut 4.4.2012 genomför man under åren 2014–2015 en reform av polisens förvaltningsstruktur (PORA III), genom vilken man stärker polisenheternas funktionsförmåga genom att minska enheternas antal och genom att omvärdera enheternas verksamhetsfält. Särskild uppmärksamhet fästs vid att öka effektiviteten och att lätta på organisationen. Utgångspunkten i PORA III har varit att den språkliga polisservicen tryggas och att svenska språkets ställning inte försvagas. Enligt resultatavtalet för år 2013 som ingåtts mellan inrikesministeriet och Polisstyrelsen skall Polisstyrelsen trygga förverkligandet av de språkliga rättigheterna i PORA III reformen av förvaltningsstrukturen. Myndigheters språkliga förpliktelser regleras utgående grundlagens (731/1999) 17 §. Oftast är det fråga om i 1 och 2 momentet tryggade rätten att använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt det allmännas skyldighet att tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Förverkligandet av dessa rättigheter preciseras i språklagen som en allmän lag (423/2003) och i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003), men också i förvaltningsområdenas speciallagstiftning. Grundlagens 17 § 3 moment reglerar andra språkens ställning och användning. Samerna och romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Om samiska språkets ställning stadgas skilt i samiska språklagen (1086/2003). KPMG Ab har på uppdrag av Polisstyrelsen i juni 2013 genomfört en mot medborgarna riktad undersökning till stöd för reformen av polisens förvaltningsstruktur. Syftet med arbetet har varit att utreda hur polisens service på de undersökta språken (finska, svenska, samiska och teckenspråk) förverkligas när medborgarna är i kontakt med polisen. Resultaten visar att efterfrågan på finskspråkig service i jämförelse med de andra undersökta språken är dominerande, men att det ändå finns en märkbar efterfrågan på service på de andra undersökta språken. Inom de olika undersökta serviceområdena fördelar sig efterfrågan på språklig service i hög grad enligt samma mönster (finska ca 70 %, svenska ca 20 %, samiska ca 2 % och teckenspråk ca 8 %). Efterfrågan på finsk och teckenspråkig service omfattar geografiskt hela landet, medan efterfrågan på svenskspråkig och samisk service är koncentrerad till vissa områden.