Den första kvinnliga polisen i Sotkamo

Äldre konstapel Taimi Komulainen
Polisinrättningen i Ulepåborg, Utrycknings- och övervakningsenheten, Sotkamo polisstation  

Min barndomsdröm var att bli barnträdgårdslärare. Under skoltiden hade jag ofta sommarjobb på daghem eller tjänade fickpengar genom att sköta grannarnas barn. Tillfälligheter och ödet gjorde att jag aldrig blev barnträdgårdslärare. Jag är det nästa äldsta barnet i en familj med sex barn och äldst av systrarna. Våra föräldrar hade en bondgård och även jag arbetade ofta på gården. Både handmjölkning av kor och höbärgning var bekanta sysslor. Men att bli kvar som piga på gården inspirerade mig inte. 

Min faster som arbetade som milis (polis) i Estland var däremot ett inspirerande exempel. Jag fick arbete som kanslist vid milisstationen. Senare sökte jag till milisutbildning, och fick min examen. 1990 flyttade jag till Finland. Efter åtta år som hemmafru blev jag alltmer uttråkad och sökte arbete utanför hemmet. Jag tog kontakt med Kuhmo polisstation och andra ämbetsverk för att erbjuda tolkning till ryska, om behov skulle uppstå. Det dröjde inte länge förrän jag fick möjlighet att tolka för polisen om hur en lyxbil som stulits i Tyskland hade förts via Finland till Ryssland. Jag känner den ryska kulturen och mentaliteten. Därför var det lätt för mig att bygga upp ett förtroende hos både poliser och personerna som förhördes.  Samtidigt kändes det som att vara tillbaka i mitt gamla yrke, och att jag kan vara till mer nytta som polis än till exempel i en butikskassa. Den tanken mognade under mina kommande tolkuppdrag hos polisen. Inträdeskraven till polisutbildningen hade på den tiden en åldersgräns på 25 år. Det blev en kapplöpning mot tiden. Lyckligtvis höjdes den övre åldersgränsen, och jag kom in i Polisskolan på andra försöket när jag var 36 år. Mitt livs bästa skola!

Jag utexaminerades från Polisskolan 2003 och erbjöds en tjänst både vid Centralkriminalpolisen och Skyddspolisen. Men jag borde ha flyttat bort från Kajanaland eller vara på resande fot. Vårt hus blev färdigt för ett par år sedan och barnen var i den åldern att jag tyckte att det är bäst att inleda min poliskarriär så att säga på gräsrotsnivå. Därför stannade jag kvar på hemorten som fältpolis. Jag har inte ångrat det beslutet. Natur och sportmöjligheter i Kajanaland är i en helt annan kategori än i södra Finland.  På en liten ort har är arbetsteamet sammansvetsat och andan god. Under så gott som hela min karriär har jag arbetat med utrycknings- och övervakningsuppdrag. Men 2008 arbetade jag i Kajana med utlandsutredningar i ungefär ett år.

I polisarbetet är det ”vanliga” att alla arbetsdagar är olika och oförutsägbara. Vi vet aldrig vad arbetsskiftet kommer att föra med sig. Ute på vischan i Kajanaland är avstånden långa, och med tanke på uppdragen har närheten till ryska gränsen sina utmaningar. Uppdragen kan handla om allt från sedvanlig trafikövervakning och björntjuvskyttar till butikssnatterier och människohandel. Lättare ärenden och korta utredningsuppdrag sköter vi själva, enligt ”principen om oavbruten ärendehantering” medan utredarna tar hand om mer krävande fall. Till mina specialuppdrag hör att hjälpa kollegerna på polisstationen genom att tolka till estniska och ryska per telefon i akuta situationer, och även andra kolleger vid Polisinrättningen i Uleåborg när tolktjänster inte är tillgängliga. Jag är även med i Sotkamo krisgrupp och en av Finlands två företrädare i styrelsen för Nordic-Baltic Network of Policewomen (NBNP). 

Enligt studien Tienraivaajapoliisit (Vägröjarpoliserna) från 2003 är jag den första kvinnliga polisen i Finland med invandrarbakgrund, och också den första milisen från tidigare Sovjetunionen i finska polisens tjänst. Jag är även den första kvinnliga polisen i Sotkamo. 
Mångahanda uppdrag och interaktion med människor är det jag särskilt gillar i polisarbetet.  Omedelbar respons hör till det bästa med att arbeta ute på fältet.  Jag har förmånen att få arbeta i Finlands bästa polisdistrikt.