Jag tog en titt på uppgifter om befolkningsmängden i kommunerna i Finland 2020. Enligt Statistikcentralen fanns det 10 500 invånare i Nivala och 10 344 i Tavastkyrö i slutet av 2020. Båda är alltså till sin befolkningsmängd rejält större än genomsnittskommunen i Finland och det sker brott i dem på samma sätt som i alla övriga kommuner i Finland. Det förekommer rattfylleri, våld i nära relationer, snatteri och bedrägeri. Ibland inträffar det även grova brottsfall på orter av den här storleken. Exempelvis i Kankaanpää (12 758 invånare) misstänks förberedelse av ett terroristbrott med anknytning till extremhögern.
Samma år, 2020, hade polisen i Finland 10 401 anställda, av dessa var 7 505 poliser. Detta placerar polisen lämpligt mellan Nivala och Tavastkyrö sett till antalet personer. Ser man till antalet människor kan polisen alltså jämföras med en kommun i Finland som är större än genomsnittet. Vi är bland de största statliga myndigheterna - jag tror att endast försvarsmakten har lite fler anställda.
Varje polis är också en medborgare. Det är inte personer från en “särskilt oklanderlig samhällsklass” som söker in till polisyrkeshögskolan – eller överhuvudtaget anställning hos polisen – utan helt vanliga medborgare. Det finns unga som gått ut gymnasiet och lite äldre personer som vill byta bransch. De sökandes bakgrund utreds naturligtvis och urvalsprocessen till Polisyrkeshögskolan med psykologiska prov är tuff, men i slutändan är de sökande människor – med sina fel och brister. Det är dock berättigat att kräva mer av den som bär polisuniform och får befogenhet att till exempel ingripa i någon annans frihet än av andra. Det räcker inte med att man agerar klanderfritt i sina tjänsteuppgifter, lagen förutsätter oklanderligt uppförande även under fritiden.
Och precis som i Nivala och Tavastkyrö förekommer det oegentligheter och brott också inom polisen. Även om lagen kräver att polisen ska vara oklanderlig har det förekommit fall där poliser har begått till och med allvarliga brott, haft en fördomsfull eller rasistisk inställning gentemot utlänningar eller andra minoriteter, eller där poliser av egen nyfikenhet snokat i andras personuppgifter i polisens register . Det finns välkända exempel på alla dessa. Så det förekommer både fel och brister.
Hur ska detta rättas till?
Om laglighetsövervakning
Laglighetsövervakningen är kort och gott övervakning av myndigheternas efterlevnad av lagen – det handlar alltså inte om att övervaka medborgarnas verksamhet. Laglighetsövervakning utförs på många nivåer. Den mest betydande laglighetsövervakningen utförs av riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet, som gemensamt benämns "de högsta laglighetsövervakarna". De övervakar all myndighetsverksamhet i Finland och har i grundlagen inskriven rätt att få all information de behöver för sina övervakningsuppgifter, inklusive sekretessbelagd information. Förutom av de högsta laglighetsövervakarna övervakas myndigheterna även av många särskilda ombudsmän. Till exempel Diskrimineringsombudsmannen övervakar diskriminerings- och utlänningsärenden medan Dataombudsmannen övervakar laglig behandling av personuppgifter. Alla ovanstående parter, och givetvis också Inrikesministeriet, övervakar även polisen.
Den nuvarande lagstiftningen kräver dock också intern kontroll. Förutom att övervakning av polisverksamheten är en lagstadgad uppgift för Polisstyrelsen, har Inrikesministeriet i sin anvisning om laglighetsövervakning slagit fast att ”ledningen för en myndighet eller ett ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde ansvarar för att den interna laglighetsövervakningen är effektivt och ändamålsenligt ordnad”. Tanken har alltså varit att det krävs ännu mer övervakning än vad de utomstående laglighetsövervakarna utför. Polisstyrelsen ansvarar därför för att organiseringen av laglighetsövervakningen är ”effektiv och ändamålsenlig” i enlighet med ministeriets krav. Enligt anvisningen kan övervakning som utförs av chefer vara tillräcklig, men myndigheter ska vid behov ha en separat övervakningsfunktion.
Polisen nöjer sig inte med enbart chefsövervakning. Sedan början av 2014 har varje polisenhet en separat enhet för juridiska frågor som övervakar tjänstemännens verksamhet vid enheten. Utöver detta har Polisstyrelsen ett separat ansvarsområde som utför samma uppgifter på nationell nivå. Det finns för närvarande ett 40-tal heltidsanställda personer inom den interna laglighetsövervakningen vid polisen. Och så finns det förstås en controllerfunktion, intern revision och riskhantering.
Jag hävdar att av de statliga myndigheterna ligger polisen – om inte i täten – åtminstone i tätgruppen när det gäller de resurser som avsätts för intern kontroll. Det har funnits en vilja att satsa på detta.
Den ena korpen vill att den andra ska vara lika svart?
Under coronapandemins gång har “virologer i sitt eget liv” blivit bekanta när de på sociala medier högljutt utmanar expertisens åsikter om hur pandemin ska skötas. När det talas om polisens interna kontroll finns det även ornitologer i sitt eget liv; “man vet” att den interna kontrollen inte befattar sig med saker som händer, eller att “det egna folkets fiffel sopas undan”. Jag ska reda ut det här påståendet med hjälp av fjolårets siffror om antal.
År 2021 behandlades 658 klagomål av polisens enheter för juridiska frågor. Av dessa utreddes 618 eftersom en del var till exempel föråldrade eller oklara. I 15 procent av fallen, dvs, ungefär vart sjunde, upptäcktes felaktig verksamhet i vilken man även ingrep. Utöver dessa egna ingripanden
ansågs i fyra procent av fallen ärendet vara sådant att polisen själv överförde ärendet till Riksåklagarens byrå för en bedömning av om ärendet kräver en brottsutredning. Eftersom polisen i Finland inte själv kan bestämma när en brottsutredning inleds mot en polis görs sådana överföringar med låg tröskel.
Ingripanden sker också i andra fall än i samband med behandling av klagomål. Under 2021 utfärdade polisenheterna 15 anmärkningar och 25 varningar till sin personal. Ibland var dessa lindrigare åtgärder inte tillräckliga; i tre fall stängdes tjänstemannen av för en bestämd tid och sju tjänstemän sades upp för gott. Och det här är förstås bara påföljder som hamnar i statistiken – i praktiken styr cheferna verksamheten och ger kritisk feedback dagligen.
Även annat övervakades
Inom förvaltningen genomfördes över 100 olika laglighetskontroller, exempelvis inspektioner av polisfängelser, av beslut vid förundersökningar, utredningstider etc. Ändamålsenligheten i användningen av polisens register utreddes i 28 loggutredningar. Polisens ”styvaste befogenheter”, det vill säga hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information, övervakades enbart genom polisens egna övervakningsåtgärder i fler än 2 000 fall.
Jag vågar påstå att vi klarar oss hyggligt när man jämför omfattningen av den interna kontrollen hos statliga myndigheter och den s.k ”tröskeln för ingripande” i fel. Och de ovan beskrivna siffrorna omfattar endast polisens interna kontroll – utöver dessa tillkommer olika utredningar och inspektioner som utförs av övervakare, som är utomstående i förhållande till polisen.
Inte heller denna övervakning kommer någonsin att avlägsna alla problem.
Övervakning avslöjar problem, men eliminerar inte dem
Vi vet alla att rattfylleri är ett brott. Vi vet också att polisen övervakar saken: en anmälan till nödcentralen om ett fordon med avvikande körbeteende leder till att en polispatrull skickas ut, och polisens urval av åtgärder omfattar också traditionella “vinka med handen”-razzior. Trots det kom 20 267 rattfylleribrott till polisen kännedom år 2020. Min fråga lyder: varför har vi fortfarande rattfyllerister?
För att övervakning inte eliminerar problem.
Polisens interna laglighetsövervakning kan jämföras med rattfylleriövervakning: då en medborgare meddelar om rattfylleri till nödcentralen, kan motsvarande meddelande vid laglighetsövervakning vara till exempel ett klagomål som en medborgare lämnar in. Polisen ger sig iväg efter rattfylleristen och klagomålet undersöks. Å andra sidan syftar rattfylleriövervakning också till att upprätthålla den allmänna risken att åka fast, och därför ordnas det tidvis razzior på vissa ställen vid vilka ett antal fordonsförare kontrolleras genom slumpmässigt urval - vid laglighetsövervakning genomförs laglighetskontroller i samband med vilka exempelvis protokollen för de 20 senaste gripandena granskas. Syftet med båda är att göra stickprovskontroller och upprätthålla “risken för att åka fast”.
Ändå vet vi alla att om du ute på vischan ensam och berusad kör en sträcka på några kilometer och ingen vet om saken, är det mycket möjligt att du inte den gången stannas av en polispatrull. Det är inte möjligt att kontrollera varje körning. Samma situation förekommer inom laglighetsövervakningen: år 2020 tog polisen emot till exempel över en halv miljon brott mot strafflagen som anmälts till eller på annat sätt kommit till polisens kännedom. Det är helt enkelt inte möjligt att övervaka varje utredning.
Det handlar om etik, värderingar och ledarskap
Övervakning, vare sig den är intern eller extern, eliminerar inte grundorsakerna till problemen. Utskällning eller andra påföljder till följd av övervakning förblir betydelselösa, om inte korrigerande åtgärder vidtas på organisationsnivå och i ledningen. Den interna kontrollen har dock en viktig funktion som stöd för ledningen. I bästa fall kan övervakning ge sådan information om felaktiga rutiner, brister eller lagstridigheter som inte kommer till ledningens kännedom. Men för att övervakningen ska kunna ingripa måste den få veta om ifrågavarande problem.
Organisationens värderingar och tjänstemännens etik står i centrum. Varje tjänsteman inom polisförvaltningen är skyldig att anmäla eventuella lagstridigheter till sin chef och detta har särskilt antecknats i en anvisning som är bindande för hela förvaltningen. Det är min erfarenhet att tjänstemän anställda vid polisen reagerar på ett bra sätt, om de i den interna verksamheten upptäcker något sådant som cheferna och ledningen bör ingripa i. Detta har dock inte hänt i alla av fallen.
I praktiken kan det uppstå situationer där det är socialt svårt att ingripa i missförhållandet: det är till exempel tjänstemannens chef som gjort sig skyldig till lagstridig verksamhet, eller det känns omöjligt att berätta om den närmaste medarbetarens osakliga agerande. För dylika situationer har man vid polisförvaltningen som första statliga myndighet tagit i bruk en s.k. etisk kanal, genom vilken alla anställda vid polisen kan – anonymt om de så önskar – anmäla missförhållanden eller lagstridigheter som de upptäckt. Vi gör allt för att eventuella oegentligheter snabbt ska komma till den övervakande partens kännedom och att det är möjligt att ingripa i dem.
Det är dock klart att olika missförhållanden kommer i fortsättningen fram även via andra kanaler än internt i organisationen eller via övervakning. Medierna har spelat och kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll för att lyfta fram missförhållanden. Även om utmaningarna med att utreda människohandelsbrott var kända från tidigare och olika utvecklingsåtgärder redan var igång, kom problemen kring konkreta enskilda fall till såväl den interna som den externa övervakarens kännedom först efter att Helsingin Sanomat skrivit om ämnet. När missförhållanden av det här slaget lyfts fram, är organisationen skyldig att vidta åtgärder såväl för att utreda som rätta till dem. Det är också så det fungerar.
Avslutningsvis
Enligt Statistikcentralen kom 654 brott till myndigheternas kännedom i Nivala år 2020. I Tavastkyrö var motsvarande siffra 1 808. Motsvarande statistik om polisen finns tyvärr inte, men enligt åklagarmyndighetens statistik 2020 lämnades 204 brottmål gällande polisen från riksåklagarens byrå till regionåklagaren. Eftersom inte heller alla av dem har lett till vidare åtgärder, är det befogat att säga att det förekommer relativt få brottsfall vid polisen i förhållande till organisationens storlek. Och på samma sätt som i Nivala och Tavastkyrö, är det endast en liten minoritet vid polisen som gör sig skyldig till brott och övriga oegentligheter.
Det är dock just i de fall där avvikelser sker från kravet på oklanderlighet som samhällsmaskineriet måste fungera. För polisen gäller en högre uppförandestandard än för andra medborgare, vilket till skillnad från många andra tjänstemän också kräver oklanderligt beteende på fritiden. Det är bra.
Ett av syftena med polisens interna laglighetsövervakning är att säkerställa detta höga kvalitetskrav. Vi strävar alltid efter att inrikta övervakning och kontroller till områden där vi förmodar att det förekommer brister och utrymme för utveckling. Vi reagerar också med en låg tröskel då vi i övrigt får information om observerade missförhållanden.
Enbart medlen för laglighetsövervakning är dock inte tillräckliga. En etiskt hållbar verksamhet utgår från individens egen vilja att agera på ett korrekt sätt och å andra sidan att ingripa ,om hen upplever oegentligheter omkring sig. Krav på respekt för allas människovärde och rättigheter och på rättvist agerande ingår i polisens ed och den etiska koden. När vi sökt arbete i polisförvaltningen har vi alla frivilligt godkänt dem. Medborgarna har tillåtelse och rätt att förvänta sig att vi visar detta tydligt även i praktiken.
Pekka-Matias Väisänen
Polisöverinspektör, chef för ansvarsområdet för laglighetsövervakning
Polisstyrelsen
Twitter @PMVaisanenPOL
